Bojor i silver

Det här, mina vänner, är mitt tusende blogginlägg sedan januari 2009. Alla utom två av dessa inlägg är skrivpuffar – tillfällighetsprosa på ett givet tema. En del av de bästa från det första året är utgivna i en liten bok (se ovan).

Hur kan du fira mig och mitt tusende inlägg, undrar du kanske. Jo, du som själv är skrivpuffare kan hedra mig genom att ta bort ordverifikationen (”bevisa att du inte är en robot”) från din sida. Och du som inte puffar: fortsätt att läsa!

Och nu har livet gått vidare igen. Jag ger dig nötter till föda. Du ser ut som en ekorre i dina silverne handbojor. Med båda händerna måste du treva på marken efter nästa nöt. Först grät och svor du, sen rabblade du förment förmildrande omständigheter, sen började du försöka muta mig. Jag känner dig. Jag vet att du kan babbla i det oändliga men jag vet också att du är sniken, så jag har sagt dig att du ska få en enkrona för varje sekund du håller tyst. Hastigt, jublande räknar du till en timpenning på tretusen sexhundra och din mun blir som limmad med epoxy. Det är som om du tar mitt erbjudande för en försäkring att du ska komma härifrån. Så är nog tyvärr inte fallet. Och om så vore – någon skottkärra får du inte låna för att frakta din lön, som varje timme belöper sig till drygt tjugofem kilo koppar- och nickellegering. Livet har gått vidare utan dig. Du kommer inte ut.

(Utmaning: skriv om silver)