Uttrycka sig i text

Han är ganska oförarglig men det finns ett leende som han har och som är farligt. Han är ytterligt snygg, ja, kanske vacker men ack, mycket småväxt. Vi jobbar tillsammans och har börjat vara lediga tillsammans också. En gång under ett äppelträd i Ulvsunda slottspark delade vi en pizza och han rengjorde noggrant min victorinoxkniv.

Nästa gång vi träffas – det är hemma hos mig, vid mitt köksbord; han sitter mitt emot mig och ser nästan proportionerlig ut – försvinner han med ögonen hit och dit, börjar okaraktäristiskt dra på orden, låta dem försvinna ut i tystnad,

– Men du, säger jag. Vad är det du vill berätta?

Han skakar på huvudet, gnuggar ögonen så att jag tror att de ska försvinna och börjar sen:

– Jag vill bara berätta... att jag är ganska duktig på att uttrycka mig i text när jag skriver!

Hackigt och med många omtagningar har han fått ut det och nu rodnar han. Jag gör honom uppmärksam på tautologin. Det kommer med automatik. Jag kan inte hindra det. Sedan säger jag förstås något snällt. Hoppas få läsa, till exempel. Javisst, det ska jag få.

– I mitt gamla hemland sa man om någon som jag att han skriver med slipsen! säger han stolt. Förstår du vad det betyder?

Jag tänker ett tag och blir mer och mer generad när jag tänker. En slips, löst hängande, dinglande, sladdrig och mjuk – vad är det att skriva med?

Han ler det farliga leendet nu.

Jag borde förstå. Jag vill inte förstå. Jag ser med ögonen inuti hur slipsen viker sig vid varje bokstav. En så torftig uppvisning.

– Jag tar med mig några texter nästa gång.

Han är som en sprinter i startblocken. Flåsar nästan. Upptänd av att få förevisa sina alster för ett nytt offer. Jag kan inte klandra honom men varför är det så mycket lättare att läsa när upphovspersonen inte är helt perspektivlös på sig själv?

(Utmaning: skriv om en slips)