I ditt levande

Du kan inte gå överallt. För en gångs skull dristar du dig till att gå Strandvägen – till ingen nytta alls – men du tänker inte svänga in på Styrmansgatan. Det vore som att gå in på en villagata i Djursholm. Alla larmen skulle gå. Tiggarlarmen. Trashankslarmen. I alla fall är solen härlig, menar du. Det gör inget att det blåser litet vasst, som det alltid gör på Strandvägen. Det är som om du har tagit ledigt och flanerar, med din burkpåse och din oljiga ryggsäck.

Då kommer hon, en kvinna – nej, en dam. En dam i kjol och jumperset och öppen, körsbärsröd kappa kommer flaxande mot dig från lobbyn på Hotel Diplomat. Hon kastar sig på knä för dig och ropar, högt ropar hon: ”Ta mig med! Ta mig med!” Du står med slappt fallna armar, tittar på henne riktigt långsamt för att komma ur chocken, vet inte vad du ska göra. Fin är hon, damen, men hon har inte alla getter hemma. ”Hjulet snurrar men hamstern är död”, kan man också säga. Som tur är kommer två herrar ut genom hotellets imposanta port, småspringande i nätta skor nästan utan sula. De hakar tag i damen, en i varsin armhåla, samtidigt som den ene smusslar i kavajfickan. Du får den torra känslan av sedel i din hand. Damen gör sig lealös men hasas ganska raskt upp av sina bröder. Ja, du bestämmer dig för att herrarna är hennes bröder. Hon är lång, står nästan i ögonhöjd med dig när hon är upprest. Det finns ett gult blänk i hennes ögon, som plötsligt klarnar när hon säger, tydligt, sirligt: ”Förlåt. Jag fick intrycket av att vi båda var nästan döda.” Hon skrider värdigt tillbaka in på hotellet, flankerad av de två männen och du öppnar sakta handen. Där ligger femtio euro.

Promenaden är över. Det finns ingen tid att fingå när man har kapital. Mynten samlar du som heliga skatter men så fort du får en sedel bränner den i fickan. Bolaget först, förstås. Sen till sjukvårdsaffären för att få tag på sånt där tandlim. Planerna är inte lika roliga som kalkylerna. I kalkylerna kan du använda den där sedeln många gånger om. Den största sedel du någonsin fått. ”Båda nästan döda”! Hmpf. Du ruskar på dig, en del benknotor hänger med och plötsligt ser du hur olevande odött ditt liv har blivit. Ser vad hon såg, hon som trängde sig in i ditt levande genom att påtala ditt döda. Du skakar på dig igen, sätter dig på Dramatens trappa, låter ryggsäcken falla.

(Utmaning: skriv om ett intryck)