När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. De var inte särskilt svårforcerade, låsen till pappas gamla dragspelsväska i melerad hårdpapp med trälister. Strängt taget kunde en hårnål göra jobbet. Nuförtiden är de väl lika många, de som far omkring med hårnålar, som de som släpar omkring med dragspel på offentliga färdmedel. Nota bene: pappas dragspel stod på vinden uppe i torpet med trasig bälg. Min packning utgjordes vid det här tillfället av ett par spetstrosor i silke och en grön tamburin. Det är vad jag behöver på mina färder: underkläder och musikinstrument.
Jag hade inte tid att kolla den plötsligt blytunga dragspelsväskan under den nio minuter långa omstigningen i Västerås. Tackade bara makterna för trälisterna, förbannade dem för tyngden och släpade. Hann precis. Stockholmståget var bräddfullt. Den stackars väskan bågnade när jag satte mig på den i änden av vagn 15. Jag satt med tillkämpat lugn.
Det var i Bålsta de klev på. Och ja, de var klädda i trenchcoats. De hade fått tips om mig från Interpol. Och mina historier om uppbrutna lås, gröna tamburiner och hårnålar betraktades som just historier. Jag anklagas ofta för att fabulera men det finns inget mer fantastiskt än verkligheten. Hade jag blivit mer trovärdig om jag nämnt trosorna? Jag utelämnade dem av blygsel. Jag ville väl inte heller att min sanna profession skulle bli uppenbarad.
Hinseberg är inte Abu Ghraib, precis, men det känns ändå snöpligt. Ibland vaknar jag i vargtimmen och tror inte mig själv. Då har deras historia ätit sig in i mig, förändrat mig. Då tror jag faktiskt att jag hade apterat sprängladdningen själv och var i begrepp att spränga det fullsatta tåget i höjd med Sundbyberg. Då tar jag fram min lilla tamburin och rasslar tyst och sorgset med den. En grön liten tamburin kan inte ha fel. Rasslar ödsligt i natten - min tamburin. Och jag tror på den historia som är jag.
(Utmaning: "När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att väskan var tyngre än när jag klivit på. Låsen var uppbrutna." -fortsätt!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Underbart att du är tillbaka - och tack för hälsningen. Ibland önskar jag att jag skrivit vissa meningar själv. "Jag tror på den historia som är jag."
SvaraRaderaI rest my case.
Och rasslar tyst och sorgset med tamburinen - det är en så filmisk scen.
Ja, Jäsus. Du knäcker!