Utmaning 181 - Vänlige Victor

"Han är inte farlig", sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. "Bara väldigt social", försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

För newfoundlandshunden i kopplet var jag inte det minsta rädd. Han hette Victor. Jag hade själv tränat honom och många andra hundar till svamphundar kring 2014-2015, när det var högkonjunktur för det. Precis när lagen skulle träda i kraft. Victor hade en utmärkt nos men var trögrörlig och blev därmed inte godkänd som arbetshund. Nu gick han oaktiverad och frustrerad hos en snäll men inkompetent husse. Ack ja. Och jag hade minst fyrahundra gram svart trumpetsvamp i väskan. Förhoppningsvis skulle hussen inte ens märka att Victor markerade.

Jag log skevt mot mannen. "Jag är verkligen mycket rädd", sa jag och lade huvudet på sned. "Han är så stor. Kan ni inte få honom att sluta med det där?" Fyrahundra gram svart trumpetsvamp - det skulle räcka till stuvning till fyra familjer. Victor gick målmedveten rakt emot mig, morrande och skrapande med högertassen, precis som jag lärt honom.

"Nu håller han på igen! Ni får förlåta! Han är alldeles spattig, stackarn. Omplaceringshund." Mannen som hängde som en trasa efter Victor såg mycket olycklig ut. Jag var också olycklig. Jag hade fostrat Victor och hans gelikar att hugga, om en misstänkt vägrade visitation. "Har han bitit någon?" frågade jag retoriskt. "Nej, aldrig någonsin." Svaret kom snabbt. Jag såg att han förstod att jag visste att han ljög. "Ni måste hjälpa mig", väste jag mellan tänderna med ett vansinnigt hopp om mannens godhet. "Jag bär svamp." Mannen stelnade till. Det var som om min subversiva bekännelse ekade runt omkring mig. Jag hade räknat med vilda sirener men ingen människa syntes till.

Vilket samhälle hade jag varit med om att skapa? Ett samhälle där all självhushållning var bannlyst av regimen, eftersom den hotade marknadskrafterna. Där straffskalorna för lingonplockare startade vid tio års fängelse, där flädersaftsälskare sändes till Mellansel för att gräva upp järnvägsräls. Där beskedliga taxar som gått på vuxenskolans kantarellkurser omskolades till mördarhundar som bet tills de kände tandrad mot tandrad.

Nu stod jag inför en av mina skapelser. Vänlige Victor med rätt att döda. Om inte... Fortfarande viskande förmedlade jag till den okunnige hundägaren det lösenord som bara hundföraren kan ge. Skulle han uttala det? Skulle Victor komma ihåg? Mannen öppnade munnen:

(Utmaning: En "börja" från AC Collins bok 365 börjor: Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls. fortsätt!)

Utmaning 180 - Imitatörens död

De hade hoppat på det mest av en slump. "Skrivknuff - en vänlig knuff in i ditt eget skrivande" hette sajten, där det lades upp en skrivövning varje dag. Snabbt skapades ett löst sammanhållet community av människor som delade sina texter med varandra. De var med.

De hade aldrig träffats. Den ena bodde i Göteborg, den andra i Stockholm. Den ena var en originell skribent, den andra en ovanligt skicklig epigon. Kort sagt: den andra härmades. Hon härmades så subtilt att det inte märktes. Inte ens för henne själv.

De blev vänner. Båda suktade efter varandras ord. Båda blev - på olika sätt - bekräftade. De startade - omedvetet - en klubb för inbördes beundran. Och göteborgskan visste inte att genom att beundra stockholmskan, beundrade hon sig själv.

De bestämde sig för att träffas. Ingen av dem visste ännu att deras relation var baserad på den enas imitation. Men göteborgskan märkte redan på Centralstationen att personen hon mötte var mindre dynamisk än hon räknat med. Hon kunde dock sin litteraturhistoria och visste att många stora andar varit mycket tillbakadragna. Men var fanns den knivskarpa observationen? Den ordfest hon väntat på blev inte av.

De skildes åt med en lättad suck. De hade sett varandra i ögonen och kunde inte ljuga mer. Göteborgskan gick hem och skärskådade sina texter. Stockholmskan syntes aldrig mer på "Skrivknuff". Hon kastade sig under en bil på Drottningtorget några minuter efter deras möte. Därmed var hennes saga - i alla bemärkelser - all.

(Utmaning: skriv om att härmas)

Utmaning 179 - Agents of change

De var agents of change i en räcka byar uppe i bergen. Den heta dimman stod ständigt omkring dem, Putte och Astrid. De var post-68. Aid Chic. Tog sig fram på en 125-kubikare. Svarta som sot i ansiktena efter färderna ner till ambassadfesterna i Lumumbatown. I bergen bodde de i en hydda. De odlade maniok som alla andra.

Agents of change. Inte pengar, utan rim och reson, skulle hjälpa de fattiga. Medvetenhet. Kooperativ. Community centres. Putte och Astrid skulle ha skrikit högt om jag sagt det jag tänkte: att de var som sentida missionärer. Visst fanns det pengar, när byborna bestämt sig för Sanningen: kooperativ och Community Centre. Visst bestämde de sig för det, eftersom de förstod att det fanns pengar.

Jag spelar blott en blygsam roll i den här historien. Till skillnad från Putte och Astrid hör jag till den snävare kretsen kring svenska ambassaden i Lumumbatown. En gång var jag mellanstadielärare, nu lever jag högt på att designa smycken som tillverkas åt mig av fattiga, hukande guldsmeder i bruna polyestershorts.

Stillsamt förförde jag Astrid i en kolonialsäng i ambassadörens finaste gästrum. Fastän hon hade duschat före festen,var hennes fot som vilade mot ena sängstolpen ännu svart, med vita märken efter hennes flip-flops. Huvudet låg slängt åt sidan. Hon hade två fingrar djupt inne i sin mun för att tysta ylandet. Av någon anledning associerade jag till getkadavren på marknaden. Då visste jag inte att jag blev hennes change agent. Jag visste bara att hon såg sig som förmer. Ju rikare jag blev, desto mer skulle hon förakta mig. Men jag gav henne orgasmer hon inte kunnat drömma om, bara med mina fingrar och min tunga. Någon strap-on hade jag inte tagit med mig.

När Astrid steg in i min verkstad tre veckor senare, var hon inte svart i ansiktet. Hon hade skumpat i buss. Motorcykeln fick Putte ha kvar medan han skulle knyta ihop projektet, kanske stanna tills det kommit efterträdare, hon visste inte vilket och brydde sig inte. Men motorcykeln tillhörde projektet som hon nu hade lämnat. För mig.

Jag tog hem henne, badade henne, satte på henne och förklarade att min inhemska sambo skulle komma hem till kvällen. Astrid grät. Pengar hade hon förstås inte. Jag gav henne ett par hundra dollar och sa "sorry". Hon sa att hon inte kunde gå tillbaka till Putte. Att hon måste utforska detta nya. "OK", sa jag, "men inte med mig". Astrid grät mera.

En agent of change är som en katalysator - någon som påverkar en process utan att själv förändras. Mina kunskaper om kemi är begränsade till vad jag lärt mig i silversmide. Det kan hända att en katalysator är möjlig inom kemin, men det är oändligt svårt att få till stånd något sådant i mellanmänskliga sammanhang. Det är min erfarenhet.

Det har gått tre år. Astrid är tillbaka i Stockholm och mailar mig varje dag. Vi träffades när jag lanserade en kollektion på NK i fjol. Jag har min tillvaro här. Jag tänker inte flytta hem. Men fler och fler semesterresor till Sverige kan det bli. Jag är mycket attraherad av Astrid. Den dag jag känner att hon inte föraktar mig, kan jag tänka mig att ge mig hän. Låta mig förändras med henne.

(Utmaning: skriv om att förändras)

Utmaning 178 - Mandelkubben i baksätet

Taggtråd i huvet och svarta moln. Fokuserad: synfält som är sytrådsbrett. Vill inte se mer heller. Jag går från skygglappsbutik till skygglappsbutik. Vill vara här. Vill vara arg. Ilska är ingenting. Ilska är en ventil. Jag slår sönder stolar, de som kommer i min väg. Bättre det, än att slå sönder barnen, och hunden. Barnen. Jag älskar barnen - ja, hunden med. Här står jag och skriker på mina barn för att de trampat sönder några mandelkubb. Barnen som jag älskar blir en störning i utkanten av synfältet. Av det trådsmala synfältet. Jag blir så arg. Jag blir så arg på att min möda inte respekteras. På att ingen ser vad jag försöker åstadkomma. Mandelkubb till eftermiddagskaffe med tanterna i torpet. Hopsnodda på en pisskvart. Ugnen på eftervärme. Det var jag själv som ställde dem på golvet i baksätet. Jag blir så arg.

(Utmaning: Skriv om att vara på uruselt humör)

Utmaning 177 - Hansemans saga

Och det föll sig så olyckligt att geten Hanseman vart tjudrad på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets hemliga bergapalats med ett tjockt, tjockt rep. Det var i gryningen men trollen hade satt uppå fästet en skiva för solen. Förmörkad var getens dag. Och det vart afton och det vart morgon.

Hanseman begrundade sitt oblida öde och begrät det. Varannan timme kom trollet och såg till att geten inte tuggat på repet. En rutten hötapp och vatten fullt med sniglar lämnade han varannan dag när han gick.

På detta sätt förlöpte många dagar. Hanseman stod håglöst i sitt tjuder. Så en dag kom trollet med ett nytt rep. Det var ej tjockare än tågvirke. "Nu har du varit så duktig, getabock, att du ska få ett tunnare rep." Glad vart väl Hanseman tills repet kommit på. Han var ej mindre bunden än förut.

Så förgick år efter år. Hanseman hade trampat upp ett sorgesamt dike i en ring runt pålen, vid vilken han stod fjättrad. Ibland glömde honom trollet men en dag uppenbarade han sig med en silkeslina, inte tjockare än en tallekvist. "Nu du, getabock, ska du få en belöning för din trofasta beskedlighet!" skrockade han.

Hanseman sneglade upp ur sitt djupa, djupa dike och fortsatte sedan att trava runt, runt sin påle, som han hade för sed.

"Stanna då, bock, så att jag kan tjudra om dig!" ropte trollet. Ånyo stannade geten och bräkte ur sitt luttrade hjärta: "Du kan binda mig med en tunn tråd men jag är ändå lika bunden. Blott om du ger mig friheten åter, har du belönat mig."

Och han återtog sitt tröstlösa travande runt, runt i tjuder på Bergatrollets äng bortom Bergatrollets bergapalats och är jag rätt underrättad, så vandrar han där än. Se, det var en ledsam saga.

Tack till Johannes av Korset

(Utmaning: skriv om att sitta fast)

Utmaning 176 - OBSD

Ovanor, herr Domare? Ovanor visste jag inte att jag hade förrän Ni skickade mig på den där självmedvetenhetskursen. Där insåg jag långt om länge att många av mina beteenden som jag inte reflekterat över i själva verket var ovanor. Rökningen, inte minst. Och städletargin. Men min största ovana är egentligen att stjäla bussar. Jag lider av OBSD. Obsessive Bus Stealing Disorder. Det slogs fast på kursen. Jag har intyg. Får jag gå nu?

Det är inte så blodigt som det verkar. Ehuru det börjar bli en del år sedan, har jag en gång själv jobbat på det bussgarage där de flesta av mina stölder sker.

Det kanske inte är förmildrande men det gör det oändligt mycket lättare. Jag kan koderna, vet hur man mixtrar med portautomatiken och vid vilka tider risken för upptäckt är minst. En gång lyckades jag vara borta med en buss i en vecka utan att det märktes. Det var när jag körde serber till ett bröllop i Sörmland.

Man bör hålla sig inom radien för en tankning, herr Domare, annars blir det dyrt. Om bröllopet hade ägt rum i Pristina och inte i Flen, hade jag inte kunnat ställa upp lika beredvilligt.

Betalt? Jag fick ju komma med på festen! Nej, jag skor mig inte på min böjelse. Jag gör det för att känna mig fri, sa terapeuten på kursen. Och det kan nog stämma. Jag minns första gången...

Men det måste i allsin dar vara preskriberat, herr Domare! Då jobbade jag fortfarande och fick en obändig lust att åka till Kanaanbadet. Det var den soligaste dagen sommaren 1999. Jag tog en buss i garaget, utan att se att en kollega låg och sov i den. Alla var där - vid Kanaan, alltså. Jag fick köra mot trafiken i vändslingan för att komma förbi alla bilar. Ingenting hade uppdagats om det inte var för den där kollegan, som hade en avlösning att passa i Alvik. Får jag gå nu?

Men för terapi måste man väl vara motiverad, herr Domare?

Jaså, elstötar...

30 000 liter bensin på tio år - det låter mycket, förstås. Från mitt perspektiv, herr Domare, stod bussarna liksom bara där. Skulle ändå användas. Om det var till Backlura eller till Flen var väl inte så noga. Kollektiva transportmedel, Ni vet.

Elstötar, alltså. Specialboja. Men herr Domare, i det här specifika fallet...

Ja, herr Domare, jag ska gå. Jag ska gå.

(Utmaning: Skriv om en dålig vana)

Utmaning 175 - Det som skrämmer

Jag skriver om det som skrämmer. Klimathotet skrämmer inte. Det är som det är. Gaia kan inte dö och själva ska vi ändå dö någon gång. Det som skrämmer är det som pågår medan vi håller på med det här. Livet. Buddhistmunkar i Sri Lankas parlament som skriker: "Döda, döda!" Munkavlar och moralens väktare. Moralens väktare är de liberala demokratierna i väst, de som för bara ett par generationer sedan var koloniala och imperialistiska stormakter. Nu bannar de, med rätta, Kina för Tibet.

Det är en så knäpp värld. Det skrämmer. Och ditt skrik i drömmen skrämmer också. Jag drar dig närmare och snusar mot din hjässa. Svettiga lakan. I morgon kommer du inte att minnas något.

Det är ett moraliskt imperativ att minnas. Att minnas att de var kolonialherrar då, även om det är helt rätt att de protesterar nu.

Nu vänder du på dig. Andas lugnare. Du blir skräckslagen för andra saker än jag. Du tror att du ska förlora ditt jobb. Ärligen: det tror jag också. Att vi ännu inte sett kulmen på finanskrisen. Jag håller med. Att vi ska komma att slita brödet ur munnarna på varandra, som de gjorde under Leningrads belägring. Riva hus för att få bränsle till våra brasor på köksgolven. Osedda fasor. Det skrämmer dig.

Men nu har vi här. Vår pakt. Vår värdighet. Du negligerar min rädsla som jag underkänner din. Vi kan bli ett modigt par i världen.

(Utmaning: skriv om det som skrämmer)

Utmaning 174 - Arbetets Glädje

Mor hade Arbetets Glädje. Hon sa det med dubbla versaler:
- En ann' har ju Arbetets Glädje.
Det hade inte vi barn. Det fick vi noga veta. Att vi hade popcornätandets glädje, och kojbyggandets, och läsandets och tevetittandets glädje var oväsentligt, ja, rentav skadligt. Glädje var i allmänhet litet suspekt. Men Arbetets Glädje! Det var något annat. Det var inte vilken böjelse som helst. Det var en nådegåva. Nej, tvärtom, det var en dygd mor hade uppnått av egen kraft och skulle ha heder av.

Ingen vila fanns. Hon var som en duracellkanin. I slutet av en syssla hade hon räknat ut vad nästa skulle bli. Inte minsta andning emellan. Och så länge hon var igång, var det inte riktigt tillåtet att sjunka ner i en fåtölj och läsa, eller att gå ut och leka. Vi var hennes subalterner, ständigt beredda att flyga upp och göra honnör:
- Kan jag hjälpa till med något?

Efter sin tredje hjärnblödning är hon nu förlamad. Nu är det vi som rantar runt som i batterireklamen när vi kommer på besök. Vi vet hur hon vill ha det. Men riktigt som hon vill ha det kan det inte bli. Vi saknar Glädjen.

Hon förbannar sitt öde. Det är inte bara liggsåren. Det är den påtvingade vilan. Hon ligger där som ett äreminne över generationer av kvinnor som fått veta och trott på att "idle hands are the devil's best friends". Jag fuktar hennes läppar med vatten, stryker hennes pappersmjuka panna. Viskar:
- Kan jag hjälpa till med något?

(Utmaning: Skriv om att vila)

Utmaning 173 - Det osagda

"Det var förstås Liselottes far som... men det nämner vi inte i familjen"
Änkefru Holding på Tyttinge snurrade energiskt sin vigselring.
"Menar du det, söta vän? Men det är ju förfärligt! Och Liselottes mor som..." svarade henne väninnan, prostinnan Madeleine Vall.
"Mmmm - och det fyra gånger om!"
"Med samma...?" frågade prostinnan andlöst.
"Med samma", sa änkefru Holding prompt.
"Det måste ha varit före..."
"O, ja, det var väl tre eller fyra år före. Men ändå!"
"Ändå!" Prostinnan grep frånvarande den sista gurksmörgåsen. "Vet Liselotte att..?"
"Den älskliga flickan vet inte ett spår. Inte ett spår."
Den älskliga flickan suckade sammanbitet där hon satt i sitt gömställe i förmaksfönstret och karvade med en pennkniv i sin arm. Hon skar en stund, sen hejdade hon sig och sög noggrant upp blodet med en linnetrasa. Fortsatte sedan. Det gällde att inte lämna några spår.

(Utmaning: Skriv om att undvika)

Utmaning 171 - Hajj

När vi anlände till Meckas flygplats var vi fortfarande i tid. Senare fick vi veta att dådet inträffat klockan sjutton och fyrtiotre, exakt samtidigt som det fjärde böneutropet. Vårt plan hade landat 17.35. Inte ens om vi hade lämnat våra väskor på bagagebandet och störtat i taxi in till stan hade vi hunnit. Ingen människa skulle heller komma på något så överilat. Det otäckaste med katastrofer är att de föregås av sådan vanlighet. Den bergfasta tron att Mecka står kvar för alltid - Insh'Allah.

Det var inte vår första hajj men det var vår viktigaste: mellan oss satt vår son Navid, nio år gammal, och flämtade som en svettig liten hund. I tre års tid hade vi sökt upp de bästa barnkardeologerna för hans besvär. Nu återstod bara att kyssa stenen och buga för mirakel. Men först välbehövlig vila på ett av stadens bästa hotell.

Ingen stoppade oss. Inget hade vi hört. Vi satte oss i taxin utan att förstå att vi var försenade med en evighet. Taxichauffören rattade rakt in i helvetet. Det utbombade området var cirka fyrahundra meter i diameter, visade det sig sedan. De kristna terroristerna hade siktat rakt på Kaba men för säkerhets skull flugit in med tre små bombplan i formation och ödelagt större delen av Meckas centrum.

Det var Navid som såg det första tecknet, en flicka i hans egen ålder som kom linkande och viftade hjälplöst till bilarna. Ingen annan tog notis om henne. Ögonblicket senare var vi inne i journalfilmen. Dresden 1945? Gaza 2009? Nej, Mecka 2046. Vår tid. Vår heliga stad. Kaba förintat - men det visste vi inte då. Det är en ohygglig förlust men eftersom jag var där kommer förstörelsen av Mecka för mig alltid att innebära utplånandet av så många troendes oskyldiga blickar och nödvändiga hopp. Jag begravde Navids ansikte i mitt knä.

(Utmaning: Skriv om att komma för sent)

Utmaning 168 - Vägfinnaren

Mina påhitt är så spontana att jag aldrig kommer ihåg dem. Jag kan åka tio mil extra för att jag vagt minns en obskyr vägkrog mitt i ingenstans i Uppland, där porslinet kommer från Karlskronas stadshotell. Att minnet är mer än tio år gammalt kommer jag på först när jag kommer fram och ser väggarnas eternitbeklädnad rämnad, den rostiga skylten gnissla som i en amerikansk film.

Inget är så mycket som en amerikansk indiefilm som när man åker omkring på de gamla vägarna i mellansverige. Det var mitt projekt ett par somrar: att hitta de gamla riksvägarna.Vägar byggda i harmoni med landskapet, där man sveper fram behagligt i 70 eller på sin höjd 90. Många gånger fick man hålla ihop knäna och slänga sig åt sidan när man mötte någon lokal trafikant med kreativ kurvtagning i hög fart.

Det gick aldrig att säga när man skulle komma fram. Ibland visste man inte var "fram" var. Jag hade sovsäck och trangiakök i bilen.

En gång, när jag glömt kartan, gick jag in i en bondgård och frågade efter väderstrecken. Bondmoran såg mig som den galning jag var. "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken..." började hon. "Ja men det gäller ju klockan tolv", sa jag. "Ska jag vänta här i två timmar för att få reda på väderstrecken? Hur länge har du bott här?" Stolthet glimmade i hennes röst när hon sa: "Fyrtio år". "Och du kan inte väderstrecken??" Hon signalerade med spetsiga armbågar och snörpt mun att audiensen led mot sitt slut. "Var går solen upp, för sjutton?" Mantrat igen: "När jag står vänd såhär, och solen värmer nacken... Det fick vi lära oss i skolan. Fick inte ni det?" Hon är överlägsen. Hon är bofast. Jag är en märklig, litet ettrig kvinna ute på en quest. Jag ska hitta de gamla vägarna och lära mig väderstrecken.

När jag kör är det så lugnt. Min gamla gravstensgrå Ford Granada purrar lycksaligt över att slippa vara på motorvägen. Jag lär mig inte väderstrecken men jag lär mig de gamla vägarnas rytm - ända tills jag kommer till en stad. Då är allt ett sammelsurium. Att fråga efter gamla landsvägen är ingen idé. "Men vart ska du någonstans? .... Jamen i så fall är det bäst att du kör tillbaka tre mil och åker på E18 och så är det tredje avfarten...." Eller så är landsvägen konverterad till cykelbana. Om jag kan få med någon på mitt projekt, brorsan kanske, kan vi ha en cykel med i bilen och så verkligen täcka hela vägen mellan... säg, Ludvika och Stockholm. Vår barndoms väg.

(Utmaning: Associera fritt runt temat "Jag älskar mina påhitt")

Utmaning 166 - Från en dag till en annan

Från en dag till en annan: fånge. Och det är inte i Trollkarlens hatt. Inte ens mamma kan rädda henne. För sitt inre öga får hon en glimt av mamman i sitt kök. Hon rör de bruna bönorna av gammal vana. Rör och rör för att inte fälla någon tår.

Från en dag till en annan: fånge. Hon minns sin hatt. Den rullade utför gatan medan gendarmerna släpade henne mellan sig. Hon placeras i fängelsets kök. Plötsligt en dag: en glimt av evighet, av hur det kunnat vara. Hon hade kunnat promenera varje dag till universitetet enligt sin vana.

Från en dag till en annan: fånge. Under tortyren räcker en vänlig gendarm henne en hatt. Den kan hon bita i. Det ger lindring. Medan kotorna lösgörs från varandra får hon en glimt av ett kök. Hon dör till minnet av en vana: mor som kokar bönor, hon själv som kommer hem från sin lektorstjänst.

Från en dag till en annan: fånge. Mor snurrar sin finaste hatt i audiens på gendarmeriet. I hennes öga en glimt av tårar när hon får veta att dottern förkovrar sig i ett kök. Besökstillstånd? Nej. Mor snurrar vidare, nervöst, av gammal vana.

Från en dag till en annan: ej fånge mer. Är borta. På gendarmeriet en blodig, sönderbiten hatt. I en liksäck en söndersliten ryggrad och ett par händer, nariga av jobbet i ett kök. Hon kommer aldrig hem igen, annat än som en glimt när mamma väntande rör sina bönor och av vana liksom hör portföljen dunsa mot hallgolvet.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden: fånge, hatt, kök, glimt, vana.)

Utmaning 163 - Rösten

Det är inte produkten det beror på. Det är rösten. Varje gång jag andlöst lyfter min telefonlur, som mestadels är tyst, träffas mitt öra av rösten av någon som vill sälja något. Och jag kan inte stå emot en vacker röst. Särskilt inte en manlig. Det uppstår en sfär av intimitet i vilken vi delar synpunkter på olika elbolag, dagstidningar och trosor. Fast trosorna är det inte killar som säljer. Det är tjejer och de har svårare att nå fram till mig. De har oftast nasala eller pipiga röster. Men en gång blev jag fast i ett trosabonnemang i ett halvår på grund av en telefonförsäljerskas klangfulla stämma. Randiga trosor, trosor med blommor, trosor jag aldrig skulle ta i med tång. Som tur är är de plastade. Jag kör bara vitt, jag. På trosfronten.

Jag har köpt två olika mobila bredband från samma leverantör. Där använde jag ångerrätten för det andra modemet. Tack, gud, för distans-och hemförsäljningslagen från 2005. Den har jag använt för tandborstar, rakhyvlar, en stöldförsäkring och tusentals prenumerationer. Rösten har mig fast så mycket mer när jag vet att jag kan ångra mig. Det är inte samma sport. Det är inte som om jag säljer min själ.

Rösten lockar mig, lirkar med mig, snärjer mig, har mig fast - tills den ändrar ton och skepnad, blir formell. Då är det dags för den bandade överenskommelsen, som ersätter ett skriftligt avtal. Då får jag panik och vill rymma. Ibland har jag bara kastat på luren och gett mig ut för att ta ett dopp - om det varit på sommaren. Tvättat rösten av mina stackars lemmar. Kommit till mina sinnen. Ibland trycker jag ner paniken och hänger mig åter åt förbundet med djävulen. Går med på vad som helst. Det är så lätt. Att få bränna sina pengar på något man inte vill ha, därtill manad av en eggande röst, är det enda sakrament som finns kvar i en värld där ditt kontokortsnummer är din själ och vägen till ditt hjärta går genom din interentbank.

(Utmaning: Skriv om att bli övertygad)

Utmaning 161 - Fallet

- Så då älskar du mig i alla fulla fall? frågar han mig skälmskt och låter fingertoppen falla mot knappen.
Han har varit mitt fall länge, ända sedan han vid späd ålder ramlade i Victoriafallet. Han har fallande haka och självfall. Jag kunde ha varit hans mor men jag är hans älskarinna. Hans läkare och hans älskarinna. Vårt förhållande har nästan bringat mig på fall. Nu har jag dock fallit för åldersstrecket och kan njuta av våra sadomasochistiska lekar utan rädsla för att bli ett fall för Socialstyrelsen. Det faller av sig själv att vi firar denna tilldragelse, min pension, genom att köpa ännu en tortyrapparat. Det faller sig så, att vi fått en billigt på Tradera. Efter några kvällars meckande står den färdig att använda. Men min älskade dröjer i alla fall. Väntar han på mitt svar? Så är väl fallet.
- Ja, svarar jag enkelt.
- Ska vi gifta oss, då?
Han faller mig nästan i talet.
Jag ser framför mig en enkel, gräddfärgad sidenklänning med vackert fall. Plötsligt känner jag mig som drabbad av fallandesot.
- Mår du inte bra? frågar han ynkligt.
- Jo, det var bara hjärtat som fallerade. Jag är så lycklig!
- Betyder det "ja"?
- Ja.
Äntligen trycker han på knappen. Jag väntar blundande på smärtan men inget händer.
- Sorry, säger han sammanbitet. Spänningsfall.

(Utmaning: Ett mångtydigt ord att skriva om: Fall)

Utmaning 158 - Österns röda ros

I Sibiriens månblå natt går hundarna ut och pinkar och den ångande urinen stelnar till smutsgula stalagmiter. Mitt i detta hundskvätta landskap en kvinna i rött ylle. Hon hör hemma någon helt annan stans. Hon visste inte vad som stod på packlistan för sällskapsresan. Medan hon utrustade sig i stadens butik för politruker och utlänningar hann resten av gänget dra. Värmen magasinerar hon i sin rymliga barm - värmen från trakterna kring Åmål, där hon dansade på ängarna när hon var flicka. "Jag bär dig i mitt hjärta, där tynger du inte" har hon hörts säga, kvinnan i rött i Sibiriens sista utpost. Visst längtar hon hem men hon anser att hon har en mission här. Utanför hennes enkla pörte ligger gåvor inslagna i tidningspapper och bomullstyg. Vedträn, barnteckningar. Renkött, redan fruset. Det är behändigt. Hon gör renskav direkt på järnspisen. Det har jag sett. För varje år kryper kylan närmare hennes glödande inre och ger upphov till bristningar. Tjälskott. Hennes kropp är täckt av kratrar men hon stannar. Hon stannar och tinar dörrlåset till stugan med en liten cigarrettändare i hårdplast. Den är också röd. Det har jag också sett.

(Utmaning: Skriv om kyla)

Utmaning 157 - Det svenska

Den svenska naturen har inte varit densamma sedan vi avträdde Österbotten. För att inte tala om Livland. Att vara svensk är inte mycket att skryta med. Inte om man har litet perspektiv. Och det har vi, vi svenskar. I år är det tvåhundra år sedan vi senast var i krig. Döbeln vid Jutas and all that. Denna fredserfarenhet har vi från tid till annan försökt torgföra genom att förklara för andra hur man är snäll. Historien förpliktigar. Men inte alla förstår vår nit. Särskilt fransmän och engelsmän kan bli riktigt sammanbitna när vår modesta men dock ärofulla neutralitetspolitik under senaste kriget kommer upp. Man för den på tal några gånger, sen har man lärt sig: att det inte är något att skryta med. Fast det visste man redan. Nej, det är inte något att skryta med, att vara svensk. "Endast Sverige svenska krusbär har" skaldade Carl Jonas Love. Det är nog sant. Tröst för tigerhjärtan. Men inte mycket att skryta med.

(Utmaning: Skriv om något typiskt svenskt)

Utmaning 156 - Tung packning

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. De var inte särskilt svårforcerade, låsen till pappas gamla dragspelsväska i melerad hårdpapp med trälister. Strängt taget kunde en hårnål göra jobbet. Nuförtiden är de väl lika många, de som far omkring med hårnålar, som de som släpar omkring med dragspel på offentliga färdmedel. Nota bene: pappas dragspel stod på vinden uppe i torpet med trasig bälg. Min packning utgjordes vid det här tillfället av ett par spetstrosor i silke och en grön tamburin. Det är vad jag behöver på mina färder: underkläder och musikinstrument.

Jag hade inte tid att kolla den plötsligt blytunga dragspelsväskan under den nio minuter långa omstigningen i Västerås. Tackade bara makterna för trälisterna, förbannade dem för tyngden och släpade. Hann precis. Stockholmståget var bräddfullt. Den stackars väskan bågnade när jag satte mig på den i änden av vagn 15. Jag satt med tillkämpat lugn.

Det var i Bålsta de klev på. Och ja, de var klädda i trenchcoats. De hade fått tips om mig från Interpol. Och mina historier om uppbrutna lås, gröna tamburiner och hårnålar betraktades som just historier. Jag anklagas ofta för att fabulera men det finns inget mer fantastiskt än verkligheten. Hade jag blivit mer trovärdig om jag nämnt trosorna? Jag utelämnade dem av blygsel. Jag ville väl inte heller att min sanna profession skulle bli uppenbarad.

Hinseberg är inte Abu Ghraib, precis, men det känns ändå snöpligt. Ibland vaknar jag i vargtimmen och tror inte mig själv. Då har deras historia ätit sig in i mig, förändrat mig. Då tror jag faktiskt att jag hade apterat sprängladdningen själv och var i begrepp att spränga det fullsatta tåget i höjd med Sundbyberg. Då tar jag fram min lilla tamburin och rasslar tyst och sorgset med den. En grön liten tamburin kan inte ha fel. Rasslar ödsligt i natten - min tamburin. Och jag tror på den historia som är jag.

(Utmaning: "När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att väskan var tyngre än när jag klivit på. Låsen var uppbrutna." -fortsätt!)