Ny kund i montern

Det stod en ny kund i mässmontern, haremsbyxor och bara, solkiga fötter på nålfiltsmattan. Jag gick emot henne långsamt och talade fort:

– Du behöver en tarotstjärna. Det ser jag på din aura. Den har samma gyllene färg som bärnsten.

– Gammal urin, sa min assistent Pelle mycket lågt.

Jag hörde verkligen inte vad han sa, så mot bättre vetande bad jag honom upprepa sig.

– Intorkat piss, sa han lika lågt men med överdrivna läpprörelser.

Jag ska byta assistent så snart det här instegsjobbsbidraget, eller vad det heter, löpt ut. Rodnande och suckande vände jag mig åter mot min kund.

– Tarot! Åh, vad jag hoppats på, sa hon.

Hon hade alltså inget hört.

Pelle har inte sett en aura i hela sitt liv. Det har väl inte jag heller, strängt taget, men jag är sensibel. Jag tror verkligen att jag kan känna in mina medmänniskor och ge dem vad de vill ha och på det sättet hela dem, eller åtminstone hjälpa dem. Den här kunden spådde jag en ganska lycklig framtid, med några resor hit och dit för att hon skulle hitta sin älskade. Det tyckte hon om.

– Det kan även vara resor i ditt inre, skyndade jag mig att säga och det tyckte hon ännu mera om.

Pelle hade enligt sin arbetsbeskrivning stått och tjuvlyssnat, så att han kunde erbjuda henne passande litteratur och affirmationskort och sådant när hon klev ut ur det lilla båset där jag behandlar mina kunder enskilt. Han är bra på sitt jobb, det är föraktet jag inte tycker om. Nu radade han upp ett litet kit åt henne, med vata-rökelse, Feng Shui för lyckliga hem, Resa med din inre vägledare och en välsignad sten från Machu Picchu.

– Den ska du lägga på ditt hemaltare. Den symboliserar långa resor, sa han om stenen när han tryckte den i hennes hand.

Jag visste precis hur hon kände sig. Öppen och mottaglig och djärv efter tarotläsningen, med en skavande känsla av tacksamhetsskuld till mig. Jag hade sagt henne att jag aldrig rör vid pengar. Nu hade hon varor för niohundra i händer och under armar. Pelle befriade henne vänligt och lade allt i en påse.

– Kan jag lämna ett bidrag till...

Hennes ögon sökte sig virrigt runt i rummet och landade på monterskylten.

– … till Fru Domina? kraxade hon nervöst.

Pelle log mot henne.

– Inte till henne men för hennes tjänster, sa han.

– Det är jämnt, sa kunden och sträckte darrande fram tre femhundralappar.

Jag såg både att hon skulle komma att ångra sig och att det skulle komma att vara för sent.

– Varsågod nästa! sa jag skämtsamt till nästa kund, som var en kille i ljusgrå kostym.

– Jan Liljegren från Skatteverket, sa han.

(Utmaning: ”aura”)