Ode till en hädangången fader

Jag fick vara så kass som jag är på fåglar. För dig räckte det att jag färdades väl i skogar och på hyggen. Du var till och med litet tuppstolt över att igen och igen få repetera de enklaste läten och teckningar. ”Koltrasten, jänt. Alla kan koltrasten!” Lika stolt när du kom hem och pratade på telefon med någon hemifrån. ”A Maria, ho fäles som ena eelekwiig.” (Maria, hon färdas som en älgkviga). Inget snack om att jag tog ormvråken för en balkanhök den gången du gett mig Alla Europas fåglar i färg, eller att jag inte ens kunde minnas näktergalens sång. Ho fäles som ena eelekwiig.

Det var bara den enda gången jag tog med mig fågelboken. Jag var för slö. Dessutom såg jag inget om jag alltid skulle ha näsan i boken. Ofta var det ändå dig jag var ute och gick med. Då talade du om vilka fåglar vi stötte på. Annars fick jag njuta av åsyn eller hörselförnimmelse utan att ge dem någon referens. Det gick också bra.

Tills du dog.

Nu blir jag alldeles olik mig, klemig och sentimental och pjoskig, när jag hör en fågel som jag inte kan – det vill säga allt utom gök och ringduva. Det är som om ett stycke av mig själv är förlorat för alltid. Ett viktigt stycke. Något som höll mig upprätt. Det blir ett snorande och grinande i skogen, där du alltid lärt mig att man ska vara tyst.

Kunskapen som evigt slocknar när fäderna går hädan. Den stöter på en öm punkt hos mig. Sorgen över det absoluta. Finns det någon annan?

(Utmaning: fågelsång)