Ode till en hädangången fader II

Mors dag 2011. Det är första gången på alla era femtio år tillsammans som du inte kan själv. Du viskar tunt i mitt öra och jag nickar allvarligt. Din liljekonvaljbukett på Mors dag – hon ska inte bli utan den. Jag ska vara din utsände i söderslänten ner mot järnvägen.

Jag ger mig ut i majgryningen på mitt högtidliga uppdrag. Det är första gången jag saknar dig på allvar, fast det kommer att ta ett halvår till innan döendeprocessen är helt avklarad.

De är utslagna i år. Och många. Lätt att plocka en bukett. Så har det inte varit alla år. Vi balanserar på gränsen mellan odlingszonerna fyra och fem, ibland är liljekonvaljblommorna bara pyttesmå, hårda gröna kulor, men du har alltid fått tag på dem.

För första gången gråter mamma över din bukett, fastän det för första gången inte är du som plockat den. Eller just därför. Vi åker ner och besöker dig på eftermiddagen, har med kaffe och tårtrester och mamma säger: ”Jag fick liljekonvaljer också men de var inte lika fina som dina.” Hon får tårar i ögonen igen. En femtioårig tradition är bokstavligen på väg att gå i graven.

Det började på Mors dag 1961. Ni hade varit gifta i ett halvår och barnen var inte på väg på länge än. Ändå var det självklart för dig att fira mamma som mamma, ja, redan från början var Mors dag viktigare för dig än födelsedag och bröllopsdag. Och liljekonvaljbuketten på morgonen, varje år, samlad med olika mått av möda, ett bräckligt tecken på ert förbund.

Du har inte varit död så länge men det var längesedan du levde. Ingen plockar lika fina buketter som du. Magin kring liljekonvaljerna är borta utom i ett avseende: de får oss alltid att tänka på dig. Som du levde, som du var.

(Utmaning: ”liljekonvalj”)