Depression, pulsar

Sysslolösheten är värst. Nej, det onda i bröstet är värst. Yoga på någons veranda, i mörkret. Kan inte ta instruktioner. Åtta veckor. Som hon glatt sig. Åtta veckor i hennes ”home away from home” men dagarna sniglar fram och morgonångesten är så stark att hon inte kan ta sig ur sängen. Ligger där, läser en imbecill bok med Sverigekritik. Vännerna jobbar, tack och lov, men huset är inte tomt och det pratas. Det pratas om att hon inte gör någonting. Själv hänger hon munläder som ett draperi framför sig. Det döljer inget, visar bara var hon inte vill att de ska glänta på förlåten, ta sig in. Nu pratar hon om att ta sig nerför kusten. Några dagar nerför kusten. Med tåg. Det har hon alltid önskat, säger hon. Det är på kvällarna, det, när hon har så mycket energi att hon kan dölja sitt tillstånd.

Hon ger sig tre dagar att komma till skott på. Den lilla ryggsäcken ligger packad under sängen, som om hon ska till BB. Beredd på en morgon när hon kan trotsa ångestens skärbrännare och ge sig av.

Det blir en onsdag. Hon går till stationen i Bambalapitiya och hoppar på. Det är redan tjockt med folk. Hon har löst en biljett till Galle men i Beruwela ger hon upp om att finna ro på tåget, stiger av. Väntar på känslan av frihet. Väntar igen. Det enda hon känner är att hon är besynnerligt hungrig. Hon går in på en vanlig kadei och beställer bath.

”Careful, Madam. Very hot, Madam.”

”Oh, Madam, you can eat with hand, Madam!”

”From where, Madam?”

Hon vill inte vara sedd.

En sarongklädd man sätter sig oombedd vid hennes bord. Säger inget. Bara sitter där.

Hon är alldeles tyst. Betalar och går. Hon tänker gå utefter stranden.

Nu pratar han, den lille mannen från kadein, där han stultar strax bakom henne. ”Madam, where are you going?” ”You want to see Sri Lankan gemstones?” ”Sri Lankan batik?” Tystnadstricket funkar inte. ”Tannieme inne ohne” väser hon till slut. ”Jag vill vara i fred”. Han försöker igen ett par gånger, sen nöjer han sig med att plöja sanden fem steg bakom henne i tystnad. Hon fäller upp ett mentalt dok, låtsas ensamheten, låtsas lyckan vid att möta havet, låtsas ha hemortsrätt på planeten.

När hon anar att hon är i Bentota viker hon av från stranden. Ett hugskott bara, hon vill hitta Geoffrey Bawas The Villa men hittar ett prudentligt litet hotell med swimmingpool på andra sidan Galle Road. Det tar tid att korsa den tungt trafikerade vägen, tid att gå uppför gången till hotellet, som näppeligen ser öppet ut, tid att få den lime juice hon beställer. Ändå är hennes sarongklädda följeslagare efter henne hela vägen. Han hinner upp henne vid bordet, sätter sig ner. Vreden, hennes vrede, är nu jättelik och riktad bara inåt, mot henne själv. När hon ser att han också får in en lime juice, bestämmer hon när hon ska ställa till en scen: när hon ombeds betala hans dryck. Suger sammanbitet sugrör, fuktar läppar, skriver i dagboken all sin ilska – och notan kommer. På två lime juice. Och det är svindyrt. Och hon betalar. Om hon fortfarande bodde i landet skulle hon undra vad kyparen trodde. Nu bryr hon sig så litet att det också är patologiskt.

Och börjar gå tillbaka samma väg i ursinnigt tempo. ”Wait for me, Madam, wait for me.” Springer nästan, nära brädden, där sanden är behagligt hård. De flåsar båda när de är framme vid stationen i Beruwela. ”200 rupies”, nästan skriker han, för tåget kommer och de är så trötta. ”200 rupies for WHAT?” vrålar hon. ”Guiding” säger han. De betraktas av de omkringstående. Hon ger honom pengarna.

”Already home?” säger Sonali mjukt när hon dyker upp i trädgården i det tjocka kvällsmörkret. De är så artiga, hon kan inte känna om det är en tagg av besvikelse där. ”Yes. There was no reason to stay over.” ”Did you have a good time, though?” ”Yes, indeed I had. It was lovely. Some day I'll go further south.” ”Yes, the beaches are better there.”

(Utmaning: ”sand”)