Radiokaka

Det är maj och lägerskola på Hawaii. Den snyftande klungan med väderbitna plywoodbaracker, som egenligen heter Brevik, går under detta namn i barnamun. Hit får man åka en vecka i sexan och ha pyjamasparty, gå på Liseberg och lite annat, På fritiden – det är mycket fritid – sitter vi i Annikas säng och spelar in oss själva när vi har tuffa musikprogram. Maria har ett kassettdäck, och Annelie, och vi spelar in på orangea Happy Tape-band. När musiken spelar på det ena däcket måste vi vara tysta, för vi spelar in med det andra däckets mikrofon. Radio Hawaii. Och plötsligt vill vi äta radiokaka till! Vi har faktiskt med oss en mattant ända hemifrån. Maria, som är både tuff och charmig, skickas tillsammans med Kattan, som är bäst på att snacka, för att knacka på hos denna tant Gertrud och fråga om hon kan hjälpa oss.

– Hon har inte kokosfettet, säger Kattan bekymrat när de kommer tillbaka. Annars vet hon hur man gör och så och mariekex finns det ju hur mycket som helst.

Till min förvåning hör jag mig själv säga:

– Men hur långt är det till affärn? Sju kilometer? Fem?

Den som nämnde't, han klämde't. Maria, som är både charmig och brådmogen, får behagfullt underhålla magistern medan jag drar iväg på min förbjudna exkursion. Till tvivelaktig hjälp har jag en av Hawaiis skeva tjugofyratumscyklar med rundat insteg, rostiga till och med på handtagen. Järn är nyttigt, intalar jag mig, när jag ser de gigantiska flagorna äta sig in genom handflatorna.

Det är nog fyra kilometer men det känns som en mil. Jag har tillräckligt med pengar på en femöring när. Komsumtanten tycker synd om mig. Hon prutar åt mig och ger mig en mjölkchoko. Jag cyklar tillbaka så fort jag förmår men handflatorna börjar bli ömma och svullna. Maria har gjort sin plikt och majjen har inte upptäckt att jag smet.

Vi får vår radiokaka. Men först kvällen därpå – vi hade inte tänkt på att den måste stå till sig ett tag. Vi är några blåögda tjejer som tänker att vi väl kan bjuda in killarna att lýssna på våra radioprogram och äta radiokaka då. Vi borde fatta att vi som vanligt inte hänger med i svängarna. Maria har redan bestämt att tuff musikradio är barnsligt och att vi ska äta kakan medan vi sminkar oss. Det är bara hon och Annika som sminkar sig men hon är hygglo. Vi får smaka varsin bit. Sen måste jag åka med majen till sjukstugan för att få hjälp med mina variga händer.

– Men tösen min, vad har du gjort? säger han.

– Radiokaka, svarar jag buttert.

(Utmaning: ”smet”)