Om slut

Vi tror väl alla i någon mån att allt kommer att ta slut. ”Allt fast förflyktigas”, ni vet. Nej, det var inte Herakleitos, det var Marx och Engels som skrev det. i Det kommunistiska manifestet: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Fast de flesta menar att det kommer att gå så oändligt mycket långsammare. Så långsamt att det inte finns några människor kvar som kan nå några insikter. Så här sa Buddha om längden på en Maha-Kalpa (en världsålder): ”Tänk er ett berg som är större än det största berget i Himalaya. Tänk er att man tar en bit sidentyg och torkar av berget vart hundrade år. Berget kommer att vara nedpolerat till ett intet innan en Maha-Kalpa är över.” I den visionen tar allting slut för att återigen börja. Inte på samma sätt, förstås, och inte med samma former, men slutet är bara en andningspaus. Lika många Maha-Kalpas har passerat före den nuvarande som det finns sandkorn på Ganges botten. Många slut blir det. Många börjor. Men inget som förblir.

Några som verkligen tror på ett slut (men samtidigt inte) är den frejdiga, kaxiga hopen – de kristna. Här finns det många visioner. Den mest barbariska är att alla utom de själva ska kastas i den eviga elden (Jesus liknade den vid Gehenna, en soptipp utanför Jerusalem). Själva ska de leva med Gud. Den vackraste utvecklar begreppet gudomlig rättvisa och går ut på att det blir en apokatastasis, en alltings återställelse, så att Gud ska bli allt i alla. Och så finns det så många visioner mellan och vid sidan om dessa. Det är rörigt och gemytligt. Det är som att det inte går att varna tillräckligt för det onda så bryter det goda igenom och kan inte låta bli att göra gott även mot de onda. Kärlekens subtext i den kristna läran är mäktig och stark och går ofta i dagen, som hos Paul i en av Nya Testamentets mest älskade texter: ”Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, skall det begränsade förgå... Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är inte helt kätterskt att gifta ihop perspektiven och tänka sig att det är den förblivande kärleken som rör sig över de mörka vattnen i nästa Genesis. När nästa Maha-Kalpa börjar. ”Varde ljus!” En spotlight tänds på scenen. Och spektaklet kan börja igen.

(Utmaning: ”förbli”)