Etta utan balkong

Det var balkongen hon hade saknat. Bara den. Annars hade hon varit lycklig i sin eremit-etta. Hon skulle just fira femton år som gamstinta när han kom in i hennes liv och hennes bostad. Trettiotre kvadrat delade på två personer – det blir en massa damm och en prövning för kärleken. Flyttlasset gick tvärs över gården, till en trea. De hade knappt gjort sig hemtama förrän hon skrubbat den sjabbiga balkongen och olovandes målat betongen. Satt upp blomlådor och prydnader, farit till Plantagen och kommit tillbaka med rara plantor. Det var vår. Hon lärde känna kvinnan på balkongen intill, hon som avundades kärleken och de gröna fingrarna. Många andra på gården kände hon redan och för dem kvittrade hon om sin lycka. ”Så mycket rymd – och vår kärlek!”

Sen kom det en höst. Det var inte hösten samma år men det var den året därpå. Det var den första oktober, och hon samlade åter brorsan och kusinerna Dahl och Betty, Anna, Tobbe och Mats för att bära grejerna tillbaka över gården, inte till samma etta men till en lika stor, likadan, lika balkonglös men med utsikt mot gården, inte mot skogen.

Där satt hon sen vid köksfönstret och betraktade alla de där hon kände, alla de där hon kvittrat för. De gick fram och tillbaka från jobb, till jobb, från Konsum, till Konsum. Hon var glad att hon arbetade i svala natten, att hon korsade gården i ensamhet och med mörkret som huckle. Hon gick aldrig till Konsum. Det mesta köpte hon på OK som hade öppet jämt. Det blev enformigt men det var bara rätt och riktigt nu när hon var eremit igen. Det kliade i fingrarna, de gröna, men spaden och den lilla krattan låg kvarglömda på balkongen på andra sidan huset på andra sidan gården. Hon kunde inte se hur hon någonsin skulle få odla mer i sitt liv.

(Utmaning: ”flyttlass”)