Några
stycken i någras tycken
Varför
blommar inte hembiträdet?
Se
där ett par titlar av min barndoms skriftställarguru, Cello, eller
Olle Carle, som han hette egentligen. Cello var en folkkär kåsör
med storhetstid på fyrtio- och femtiotalen. Varje år till jul kom
en sammanställning av hans dagstidningskåserier i bokform. Dessa
gamla häftade böcker hade vi i mängd i sommartorpet och jag läste
om dem varje sommar. Det var ett beroende. Jag älskade honom högt
med misogyni och allt.
Över
huvud taget blomstrade omläsningen på sommaren. Till de böcker jag
läste varje sommar hörde en av Hans Peterson, en ödslig, oerhört
sorgsen bok som för alltid fick mig att misstro Göteborg och så en
om drottning Mathilde av Danmark (hon som Livläkarens
besök och den där
danska filmen handlar om). Den hette Drottningkronan
och var tätt och väl skriven av Norah Lofts – i alla fall enligt
vad jag då kunde bedöma.
Omläsning
har vissnat för mig först på de allra senaste åren. Det lockar
inte längre. Fast nu ljuger jag. Wild
Mind – Living the Writer's Life,
en närmast simplistisk bok av Natalie Goldberg, köpte jag 2007 och
jag har läst den nästan en gång om året sedan dess och den har
inalles tjugoen självhäftande bokmärken.
Blomma
ut! Beskriv! Vad läste eller läser du om och om igen? Berätta.
(Utmaning:
”blomma”)
Alla Agatha Christie och Dorothy Sayers minst en gång om året. Det är något otroligt rofyllt över att läsa deckare där man vet upplösningen. Som att lägga ett pussel när man liksom sitter med locket framför sig och vet hur det skall bli. Numera läser jag om de flesta Alexander McCall Smith-böckerna då och då och ibland Harry Potter.
SvaraRaderaVad mer? Allt egentligen. Det var inte förrän jag hade massiv Bo Baldersson-omläsning härom året som jag förstod hur fantastisk den där första deckaren av hen är.
Jag älskade också Cello. Tyckte att han vara makalöst duktig på att få ihop det. Minns just nu ett kåseri om hur kvinnor uppmanades att inte amma för att slippa få hängbröst och han funderade över om inte det bara var en sådan där varning som kommer och går - inget något kommer att bry sig om några år senare. "För då visar det sig om den som har velat slippa slapp sluppit" skrev han och jag ansåg att han var den genialaste som gått i skor.
Den här sommaren läser jag om science fiction: Harry Harrison och Heinlein och Ursula leGuin.
Åh. En underbar uppgift - att våga berätta…
SvaraRaderaVarje gång jag var riktigt sjuk i feber (ok inte så ofta kanske) från ca 16 fram tills dess jag var säkert nästan 30 läste jag en ungdomsbok jag hade hittat i ett antikvariat – Kär i Sammy (Glen och Jane Sire). (Detta är mycket pinsamt att erkänna.) Förra sommaren hittade jag den i bokhyllan, läste om den och – fnissade! Visste precis varför jag hade älskat den så (ännu mer pinsamt att erkänna). Men den var faktiskt mycket söt, mycket 50-tal och mycket highschool.
Bortsett från detta, älskar jag faktiskt alltid att läsa om böcker. Länge, länge läste jag Utvandrar-sviten vart 5:e år, grät hejdlöst, älskade språket, önskade mig som en del av den historien. Samma med mycket av Harry Martinsson och Hjalmar Söderberg. Men när jag försökte läsa om Tess of the D’Urbervilles av Hardy härom året orkade jag inte alls och det gjorde mig förbryllad…
Och faktiskt, precis som Charlotte skriver, Agatha Christie, Dorothy Sayers och Maria Lang (man kan väl inte glömma henne) läste jag om många somrar. Lätt underbar läsning. Men det är ett tag sedan nu.
Fortfarande läser jag om sådant jag tycker om, låter det sjunka in en extra gång, det är oftast nyanser jag fastnar för. Men i sommar vet jag inte… mina bokhögar består av hop-plock jag faktiskt aldrig läst tidigare, jag hoppas orka beta av ngt, men är långsam numera. Och försöker jag dessutom skriva själv blir det ännu värre…
Åh M, vilken härlig uppgift du gav oss. Och jag som vågade svara.
Tack!
(och Tack för kommentar, den behövdes verkligen idag, stärkte när jag tvivlade på mina ord)
Svar: Jo. Du har rätt. En frälsare med självaktning måste följa upp själva döendet med att uppstå igen. Men bara en frälsare som helt saknar självaktning hoppar över eller förminskar själva dödsdetaljen - utan den blir det liksom inte mycket till uppståndelse. Så. Gärna uppståndelse men först en rejäl död.
SvaraRaderaAnyway. Hela den diskussionen - hur intressant och teologiskt relevant den än må vara - tar uppmärksamheten från din intressanta och kreativt gestaltade frågeställning huruvida Mandela har rätt till sin egen personliga värdiga död. Det ÄR en spännande fråga och väl värd att fundera på vilket jag också gjort idag.
PS Det är den första gången någonsin som jag fått en frälsarrelaterad kommentar till ett stycke älgpoesi. Tack. Det ökade absurditetsnivån i hela älgpoesiprojektet sjufalt (minst).
Återvänder till Steinbeck, Sandemose, Hjalmar Söderberg och Harry Martinsson. Sommarläser gärna gamla Stephen King. Christine, som handlar om en ondskefull bil, är en favorit. Sylvia Plaths Glaskupan läste jag ofta som tonåring. Får jag feber läser jag Tolkien. Har en hög böcker jag borde läsa om i något slags studiesyfte. Läser en del poesi och då blir det med automatik omläsningar. :)
SvaraRaderaHa nu jag kom på en pärla som jag ju läser om med ojämna mellanrum -
SvaraRaderaVäggen av Marlene Haushofer!
Neggot läser inte om böcker. Fast dina inlägg kan jag läsa hur många gånger som helst.
SvaraRaderaHärlig text. Jag måste också erkänna att jag inte läser om, såvida jag inte är tvungen pga läreriet
SvaraRaderaJag känner inte att jag har tid att läsa om, medvetet, för jag läser fort o ibland ta det en halv bok innan jag inser att jag läst den. Vissa vill jag läsa om men andra kommer emellan o tränger på.
SvaraRadera