Med nerv

Vi står på den höga stentrappan till konserthuset, som också är stadsmuseum, och väntar på att pappa ska komma med bilen. Vinterkylan tuggar hastigt i sig mina fötter, som darrar i tunna ballerinaskor. Jag har haft konsert. Skolorkestern har haft konsert och jag har haft ett litet solo. Berlioz. Jag vet inte mer, vi kallar det bara Berlioz, stycket. Nu darrar hela jag. Mamma lägger armen om mig. Jag tror det är för att värma mig i den behagliga luften under hennes kashmirkappa men förstår snabbt att hon velat föra mig undan, för här kommer Kultur-Kenneth. Kultur-Kenneth kallas Kultur-Kenneth för att han har sjalen slängd kring halsen och för att han kåserar i ortstidningen varannan söndag och han kommer mot oss så raskt att mamma inte lyckas med sin manöver.

– Där är du ju, min tös! ropar han till mig som de ropar på Riksteatern, när de är i stan.

Jag ler och darrar. Fötterna är isklumpar nu.

– Du spelade med nerv i kväll! gastar han fast han står alldeles framför mig. Vad månde bliva?

Trots mitt dödsnära tillstånd vill jag vara noga med fakta. Jag vill delge honom något som det inte var länge sedan jag lärde mig.

– Nej, piper jag ynkligt. Inte med nerv. Det är faktiskt tagel. Du vet, hästens svans.

Förgäves börjar jag pilla på fiollådan för att få upp stråken och visa honom men kylan och de vuxnas skratt omkring mig hindrar mig.

– ”Det är faktiskt tagel”!

– ”Du vet, hästens svans”!

– ”Inte med nerv”!!

Mamma säger efteråt att de härmades snällt, för att det var roligt. När Kultur-Kenneth tredje söndagen efteråt slår upp händelsen stort i sitt kåseri, säger hon att han avidentifierat det, så att det inte märks att det är jag. Ja tack, det märker jag på skolgården nästa dag. De här ungarna har väl aldrig i livet läst Kultur-Kenneths kåseri men nu kan alla det framlänges och baklänges och vet vem det handlar om. Parallellklassen samlas i en ring runt en ek och sjunger ”Små nerverna, små nerverna är lustiga att se... ej öron, ej öron, ej svansar hava de...”

Jag bestämmer mig för att sluta i skolorkestern men det kommer tack och lov ett jullov och efter det är det som om de flesta glömt ändå. Jag kan fortsätta i orkestern, fortsätta dechiffrera noterna och sitta och förstulet lyssna hur fagotten går ihop med förstafiolerna. Fortsätta sitta i en dykarklocka av musik.

De flesta har glömt men inte jag. Över en natt, i alla fall över några nätter, lär jag mig en ny attityd, som är undflyende, tvekande, rädd. Jag vet inte om någon annan märker det men jag saknar min omedelbarhet och jag kan nog aldrig mera spela med... nerv.

(Utmaning: ”nerv”)