På volangnivå

Evelyn är 89 år och älskar fortfarande livets grundläggande glädjeämnen, som att titta på folk. På somrarna sitter hon, alltid prismedveten, på McDonalds uteservering mitt på Brommaplan med en caffè latte, kokett vardagsfin i till exempel en ljust turkos kofta över naturfärgad klänning i linne och skådar ut över torgets alla rännilar av människor.

Denna hennes vana gick upp för mig för att hon alltid blev rastlös vid tre – halv fyra vid de tillfällen jag var hemma hos henne på lunch. Jag såg det fast hon artigt dolde det. Det tog några besök innan jag kom på att fråga:

– Vill du gå ut en sväng?

Sen dess drar vi till Brommaplan direkt efter lunch de dagar jag är där. Hon först, med hög nacke och rollatorn som en plog framför sig. Vi sätter oss vid de svarta metallborden och hon blir min ciceron. Hon nickar diskret mot ett par som är på väg från bussarna till tunnelbanan.

– Hon är bottenlöst förälskad i honom men han har inte samma... eller vänta nu.... hur ser deras relation ut?

Hon hinner inte besvara sin egen fråga förrän ett annat par kommer från parkeringen.

– Han tror att livet bara är det materiella. En sån som han kan bara räddas till verkligheten av plötslig sjukdom men den kommer inte att bota hans självcentrering.

Så tittar vi. Vi tjuvlyssnar också. Hon guidar mig, vet bäst, men ibland spånar vi, jämför iakttagelser. Det mesta handlar om relationer. Men så en dag säger hon:

– Idag ska vi titta på volangnivå!

Evelyn ler busigt. Nu blir det kvinnorna som hamnar under luppen. Själv oklanderligt klädd i marinblått och vitt kan hon förfasa sig över valkar och volanger, behåband och troskanter, billigt och pråligt, smaklöst och för dyrt. Och hon njuter. Som hon njuter. Inte jag – och det beror inte bara på att jag förstår vilken ”slarvig liten tjofsa” jag är i hennes ögon. Tror jag.

– Det var väl roligt, säger hon upprymt när vi ska skiljas åt vid tunnelbaneingången.

Jag drar bedrövat i den vågiga halslinningen på min urtvättade t-shirt. Ljuga för min äldsta vän i midsommarveckan? Nej. Rakryggat yppa sanningen? Ja.

– Du ser ju bara till det yttre, säger jag med käkarna tätt ihop och jag tror att Evelyn ska omkomma på stört.

– Jag? Yttre? Bara? Men som du säger, flicka!

Hon är tyst ett tag, står och flämtar. Jag är också tyst. Ett tåg går ovanför våra huvuden. Två.

– Har jag inte lärt dig allt om relationer? frågar hon till slut.

Jag blir skamsen, säger:

– Jo.

– Nu ägnade jag en dag åt volangerna. En dag. Ett par timmar. Jag kan inte rå för det. Jag är tränad att se på kläder. Mamma var hemsömmerska.

Jag biter ihop igen.

– Jag blev ändå besviken.

Hon böjer sitt huvud.

– Du kanske har rätt. Det är frivolt. Jag ska väl hålla mig till relationerna.

Hon stryker ett dammkorn från sin perfekta kavaj och upprepar:

– Jag ska hålla mig till relationerna.

Vi skiljs åt. Jag suckar flera gånger för att få tyngden över bröstet att släppa. Slamrar iväg med tunnelbanan, nötande frågorna. Varför mina krav? Varför kan jag inte låta människorna vara så komplexa som de är. Kräver jag lika mycket av mig själv som av andra?

När jag kliver av vid Gubbängen går en ung kvinna framför mig i volangkjol och bastklädda kilklackar. Evelyn! Utan henne hade jag aldrig till fullo upplevt kvinnans kalvbenta ostadighet. Jag tittar nästan förälskat på gestalten framför mig. Någon gång igen ska Evelyn och jag titta på folk på volangnivå. Om hon vill efter idag.

(Utmaning: ”volang”)