Stuckatörens dotter

Stuckatören var benhårt affärsmässig i sin gärning, prutade varken på yrkesmannahedern eller på priset. En onsdag i juni gick han bort, efterlämnande en lomhörd hustru och tre barn, varav två med relativt flackt känsloliv. Den tredje, dottern, kände dock högt och starkt och saknade sin far in i själen, så mycket så att hon gömde sig på faderns lager, där hon satt och luktade på gipset i sin sorg och ganska snart fick en vision: Hon skulle sätta stuck i kyrkans tak inför begravningen till faderns ära.

Det var en lantlig kyrka, sällan använd, och nyckeln hängde på en spik invid vattenslangen. Tre dagar före förrättningen tog hon sig in. Hon hade egentligen bara prao:at hos fadern någon vecka på gymnasiet men hon hade handlaget. Stegar och ställningar fanns på firman.

Det enda hon missade var att skydda golv och bänkar. När begravningsföljet nådde kyrkan var dess interiör beströdd med intorkade gipsslattar. Nå, ingen tänkte nu på det, utan på den kritvita sommaräng som hängde upp och ner uppifrån taket.
- Kolmodinskt! utbrast prästen, tydligt berörd.
Damerna ackade och oooade över porträttlikheten hos blåklint och åbrodd, näva och älggräs. Stuckatörens änka kunde finna tröst i minnet av den gång hon och stuckatören bilat på E4:an och mellan Jönköping och Gränna sett just det stånd med vallmo som lillflickan skulpterat fram över dopfunten.

Prästen viskade med änkan, som nickade åt allt han sa, och med kantorn, och så extrainsatte han Den blomstertid nu kommer i begravningsgudstjänsten och församlingen sjöng psalmen hänryckt vända mot ovan.

Och akten tog slut och dagen tog slut och om morgonen ringde kyrkoherden för att underhandsförhandla med stuckatörens dotter och vid nästa kyrkoråd klubbades att pastoratets mest avlägsna lilla kyrka fått en konstnärlig takutsmyckning i gåva. Gipsspillet fick ett par Fas 3-arbetare ta hand om. Det bestämdes på samma möte.

(Utmaning: "gips")