Kattsystemet

Vi orkar inte tänka på några kronor hit och dit. Jag betalar hyran, du betalar maten. Det är ändå jag som tjänar mest men du är mest slösaktig. Saker till pojken. Glass. Ibland varje dag. Och klänningar som bara är så du. Jag minns den tiden när jag brukade kyssa dig i nacken, alldeles ovanför båtringningen. Det är många lårkorta klänningar med båtringningar. Många gulliga små änglar. Levande ljus eller LED-lampor. Jag förstår inte hur du har råd. Jag försöker strama åt. Vi har en stor porslinskatt, nämligen, där vi samlar småpengar. Femmor, tior, tjugor, någon femtiolapp ibland. Det började med att vi skulle lägga en femma när vi svor. Det är så gott som bara du som svär. Å andra sidan får jag lägga en tia när jag gör det. Nu lägger vi pengar när vi förlorar i alfapet och i yatzy och i kortspel. Mellanskillnaden lägger vi då. När vi försover oss lägger vi pengar. När maten är försenad. När vi har glömt något. Allt har nu fått ett pris och det är du som går back. Nu får du också lägga pengar när det kommer fram att du gett något till en tiggare eller köpt Situation Stockholm. Jag hoppas att porslinskatten ska bidra till att minska din konsumtion men jag vet inte jag. När vi åker på semester sitter den i alla fall framför passagerarsätet, katten, och vi kan betala alla måltider ur den, så länge vi är kvar i Sverige. Jag tycker att det är ett trevligt arrangemang. Så många glömmer att tänka på pengar i de dagliga interaktionerna. Jag skulle vilja propagera för mitt system med katten. Det behöver inte vara en katt. Men principen. ”Dagliga interaktioner? Nej, dagliga transaktioner!” Så kunde min slogan vara.

(Utmaning: skriv om att betala)

Härlig är jorden

Ibland står mig smörgåstårtan upp i halsen men det är det värt. Jag tjänar cirka fyrtio kronor per gång på mina minnesstunder. Utebliven lunchkostnad. Smörgåstårtorna är inte min egentliga förtjusning men ibland är det faktiskt lagad mat, allt från rostbiff och potatisgratäng till... ja, till kycklingfilé eller fläskfilé. Det är väl det. Och tårtorna! De är värda allt. Och så får jag resa och se hela Stor-Stockholmsområdet. SL-kortet skulle jag ha skaffat ändå.

Jag är ensam. Det blir knappt någon begravning efter mig. Jag har Beata, min granne, och kusiner och kusinbarn som jag inte känner. Ska de dyka upp efter min död? Speja efter arvet som andra gamar?

Inget sådant driver mig i min lilla hobby, som jag skaffade ganska snart efter pensionen när världen blev trängre. Ack, ja. Lärarinnekallet, som var mitt allt. En dag försvunnet. Jag gick till sextiosju, så länge man får gå. Sedan begravningarna. Jag minns inte hur det började men jag minns att jag rätt snart lärde mig att välja de begravningar för vilka det finns både annons och runa. Dödsrunan djupstuderar jag, i fall någon skulle fråga. Det är sällan de gör det men då är det bra att kunna viska med bruten röst: ”Vi lärde känna varandra i Arvika” eller ”Jag var en av hans trogna klienter”.

Ingen bråkar på minnesstunder. Man tar sig ett kuvert i skymundan. De resonerar kanske efteråt, säger ”Jag trodde du kände henne!” ”Nej, jag var säker på att det var en av dina”.

Jag för noga bok över mina begravningar. Ett par hundra har jag kommit upp till på tre år. Jag är seriös. Jag noterar bra och dålig musik, snygga och fula kistdekorationer, goda smörgåstårtor, dåliga smörgåstårtor, god och dålig mat och när det bara är kaffe. De finaste talen tar jag något citat ur och de sämsta med. Den boken ska jag själv ha med mig i graven. Den har skinnpärmar och marmorerade snitt.

Ju mer jag går på begravningar, desto mer tycker jag om det. Jag passar bland sörjande, älskar orgelmusik och mina tårar väller upp varje gång jag hör Härlig är jorden, trots att jag går på begravning minst en gång i veckan. Det är mitt nya kall. En människa måste leva för någonting.

(Utmaning: skriv om att infiltrera)

Sortera

Vi sorterar grovt. Det mesta hamnar i sopsäckar som ska till tippen. Metallskrot som det tagit honom år att samla. Som då när han levde kunde vara bra att ha till någonting. Som nu inte är värt någonting för någon, utom metallvärdet för dem som tar reda på sådant. Järnet lägger vi i stadiga slaktbackar av plast som blir blytunga.

Hans papper måste vi gå igenom ett och ett. Det är mycket som är konfidentiellt. Vi har köpt en dokumentförstörare på Biltema. Den överhettas ganska snart och måste vila. Då sorterar vi något annat. Dikterna, mellan vart och vartannat blad diktutkast och dikter... ”Mitt titthål är trångt men jag ser långt”... ”sparven är burrig där den sitter” (rimmar förstås på ”kvitter”)... Det är inte hög poesi men det är pappas ord, plitade på gamla datalistor från Asea. Förstulet slänger jag det som verkar vara för privat. Resten samlar jag i en mapp för brorsan att titta på.

Vad samlar jag? Vad blir en börda när jag går bort? Pärm efter tjock pärm med dagboksblad. Varför samlar jag dem? Jag går aldrig tillbaka och tittar. Litterära försök. Bara pinsamt. Sådant som ändå ska vara ett minne efter mig, eftersom jag inte nänns slänga det. Mitt hem, mina fåtaliga prylar. Jag står i pappas rum och lovar att inte samla på sådant jag inte omedelbart har användning för. Att leva så att döden kan få komma när som helst. Leva utan avtryck.

(Utmaning: skriv om att sortera)

Min far

Och jag ska glömma: de hårda orden. Missförstånden. Din gröna envishet... Pappa. Nu ligger du i ett kylrum nånstans under Ludvika lasarett. Där är din kropp. Något annat vet jag inte om. Och blodet strömmar inte längre genom den. Redan efter ett par timmar var den kall. Jag höll den då och pussade din panna.

Samtalen vi aldrig förde pågår nu i mitt sinne. Och jag ser hur jag redan brister i saklighet. Idealiserar dig, som jag minns att du och mamma före mig målade en ny bild av era döda föräldrar. Tja. Det är väl så det ska vara. Evolutionen vinner kanske på det. Eller inte. Förfädersdyrkan är väl urfröet till all religion.

I min bild är du stadig och rik på tillförsikt. Ett vikarierande hopp. Ett aldrig lova för mycket (se, redan är jag ute och cyklar!). En varm famn. En stilla tillflykt när orden blev för tunga (jag glömmer hur jag kunde reta mig på din tystnad). Kaskader av skratt.

Jag kan inte glömma att du ligger i ett kylrum nu, för att inte ruttna innan du ska brännas upp om tre veckor. Jag kan inte bortse från att du också finns i mitt bröst och i mitt huvud, i många bröst och huvuden. Du är inte bara min far men det är en unik relation som är dräpt nu, den mellan 640125-7222 och 330315-8558, han var pappa för henne, hon var hans enda dotter, de brukade gå efter varandra i skogen. Och i det ögonblick han dog så glömde hon en massa. Han är i ljust minne bevarad.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Morfars bön

Utdragssoffan i mormors vardagsrum luktar gammal halm. Där ligger jag varje natt nu, för mamma och pappa är ute på uppdrag. Det är väl egentligen morfars vardagsrum också men han räknas inte riktigt. Det känns. Mormor styr. Mormor lägger sig i. När jag sitter och skriver (”Kan du läsa för mormor, lilla vän?”), när jag ritar (”Nej, den näsan är alltför stor.”) och när jag lägger patience (”Men flicka lilla, ska du sitta här och spela kort!”)

Mormor förklarar att det är stor synd att hantera en kortlek.
– Men vi spelar ju Alfapet? säger jag troskyldigt. Och domino och Monopol och kinaschack och...
I slingrande ordalag börjar hon prata om sprit och att spela om pengar. Jag fattar ingenting.
– Det finns många kortspel som lämpar sig för barn. Jag kan lära dig Hej Knekt, om du vill.
Men mormor säger med sin vänligt bestämmande röst att hon skulle föredra att jag inte använder kortleken medan jag är där. Och så blir det. Patience är ändå inte särskilt kul.

Varje kväll innan jag lägger mig i utdragssoffan – ja, varje morgon efter frukost också – borstar mormor tänderna på mig. Det är en fasa. Jag är ändå elva år. Det är tur att ingen ser. Jag tar aldrig hem kamrater till mormor, så hon kan inte råka säga det heller. När jag är färdig i badrummet lägger jag mig i soffan som mormor bäddat. Lukten är främmande hur många nätter jag än legat där. Som om det finns en hinna mellan mig och tingen. Mormor sätter sig på sängkanten. Nu är det dags: aftonbönen. Ingen liten ”Gudsomhaverbarnenkär”. Hon börjar med några ”Jesus, Jesus...” Sen ber hon för mamma och pappa i Teheran. Och för Kerstin i min klass som brutit ett ben. Och för församlingen, som inte har någon å-ter-växt. För mostrarna och morbröderna... När hon har hållit på en lång stund säger jag försiktigt, som ett tips:
– Du. Mormor. Skulle vi inte kunna ta alla sju miljarderna på en gång?

Hon bryr sig inte nämnvärt. Efter bönen släcker hon. Man får inte ligga och läsa i sängen hos mormor.

På onsdagen ska mormor servera på en tillställning i kyrkan. Då kryper liksom morfar fram ur sin fåtölj. Berättar om sina resor när han var på sjön och lagar pyttipanna från en påse. Det är jättegott med rödbetor och stekt ägg. Vi sitter och mumsar mitt emot varandra. Tänk, morfar kan prata. Vi pratar om mina drömmar, inte som vuxna brukar prata med barn utan på ett sätt som får mig att berätta det jag aldrig berättat för någon: att jag vill dansa. Morfar blir entusiastisk.
– Men då måste du börja i brådrasket! säger han. Det finns inte en dag att förlora.
Och så berättar han en massa om balettakademin. Det är klart, han läser tidningen hela dagen och lyssnar på radio. Men ändå.

Den kvällen får jag borsta tänderna själv. Det är så skönt att känna den välbekanta, mjuka gnuggningen och inte mormors hårda raspande. När jag kommer ut ur badrummet har han bäddat åt mig.
– Kryp ner nu, så läser vi aftonbön.
Så här låter det när morfar ber. Han sitter med de stora händerna på låren och pratar högt, med en röst som säger att det är viktigt:

”Befria palestinierna från bosättarnas arrogans och den israeliska statens övermakt.
Befria oss från girighet, hat och illusion – lär oss tassa barfota i världen.
O, du som är bland skuggorna.
Låt oss se dig klart.”

Jag kan knappt tro att det är färdigt så snart när han blir tyst. När det varit tyst några sekunder lägger jag till:
– Och befria alla sju miljarderna som bor här.
– Och alla djur och fiskar och vattendrag och hav, säger morfar.
Mormor har sagt att man bara kan be för människor men jag hänger på:
– Och bergen och öknarna och myrarna och skogarna.
– Befria oss alla, säger morfar med eftertryck.
Nu vill han att det ska ta slut. Han reser sig upp, stryker mig över håret och säger:
– Vill du läsa en liten stund, stumpan?
Jag nickar, smyger upp och hämtar min bok.
– Jag kommer in och släcker om en stund.

(Utmaning: skriv om att befria)

Inte långt kvar

Hon vill det inte men snart är det dags för hemresa. Det är en av de sista dagarna i Sri Lanka och hon är ute och shoppar sånt som hon egentligen har haft en månad på sig att få tag på. Eftersom hon redan är i Colombo 3, om än i norr, får hon för sig att hon ska ta en stärkande promenad till Barefoot i stadsdelens allra sydligaste del. Hon kommer att sakna denna hetta, som skulle vara ett pansar om den inte vore så fuktig. Dessa inte alltid angenäma dofter. Dessa ljud. Och den besinningslösa trafiken på Galle Road. Och asfaltens svidande värme, där hon går i sina tunna skor. Men inte trehjulingförarnas gastande: ”Vart ska du? Vart ska du? Madam, vart ska du?”

När hon anlände för några veckor sedan blev hon känd som kvinnan som går så fort. Nu har hon lärt sig att förflytta sig i makligare tempo, ändå strömmar svetten nedför kroppen under de lösa kläderna. Rännilar som någonstans fångas av tyget, kanske på ryggen, kanske i midjan, bildar rorschachmässiga fläckar. Hon byter kläder minst ett par gånger om dagen, om det går.

Hennes promenader i det här landet går numera till på lättjefullaste sätt. Minst en gång i halvtimmen stannar hon någonstans och tar en kopp te. Arbeta här skulle hon inte kunna göra. Hon skulle inte kunna komma upp i det varvtalet. Fast de har förstås luftkonditionering på de flesta kontor. Men av det blir hon förkyld.

Nu har hon gått och gått, hunnit ta två koppar te och trottoaren tycks bränna sig igenom skosulorna men ännu är inte kvarteren välbekanta. Hon hejdar en man, frågar var Barefoot är. Han visar vänligt med armen nerför gatan, säger ”400 yards, Madam, 400 yards.” Då behövs inte te. Hon kan ta en ice coffee på Barefoots fik. Hon plockar upp sitt mod och trampar vidare, tänker åter på allt hon kommer att sakna. Maten. Vännerna. Papayorna och bananerna direkt från träden. Men hon tillryggalägger en lång sträcka och ännu inget Barefoot. Hon hejdar ytterligare en man. ”400 yards, Madam!” ler han stort och gnistrande. Hon knallar på, något mindre beslutsamt nu. När hon gått en halv kilometer och tagit ytterligare en kopp te, utan att hon känner igen sig än, går hon fram till en trehjulingstaxi. Det måste vara nära till Barefoot nu men hon har svårt att köpslå, när hon inte vet. De enas om ett pris och taxin tar henne en ynkligt kort sträcka fram till den välbekanta fasaden. Trumpet betalar hon och kliver in genom dörren.

Hemma i Kotahena på kvällen beskriver hon vältaligt sin erfarenhet för fru Dalpadado. ”Varför sa de 400 yards?” undrar hon. Fru Dalpadado skrattar stort. ”Antingen visste de inte men ville inte göra dig besviken. Eller så visste de men ville inte göra dig besviken.” Hon rycker på axlarna. ”Vi är sådana. Vi vill inte göra folk besvikna.”

De för en lång diskussion om detta och natten är mild och djupsvart. En mygga rör sig runt lampan på altanen och de enas som så ofta förr i ett ord, som det känns som om de kommit på själva: kulturkrock.

fotnot: 1 engelsk yard = 91,438348 cm

(Utmaning: skriv om att närma sig)

Monkan med 'c'

Det var när vi stod i en ring omkring na som hon började flyga. Monkan. Monica. Vi sa väl inget speciellt till henne, hackade lite på henne för namnet – det får man väl tåla om man heter som en tant. Och beter sig som en kärring. Vi hade vikarie den dan och hon skrev namnet på tavlan – inte bara hennes namn, det var massa namn, inget särskilt med henne så – och då reste sig Monica och sa ”Monica med 'c', om jag får be." Ja, för vikarien hade skrivit med 'k' dårå. Det var då Monkan var som en kärring. Så vi bara sa det till henne, vi var en tio tolv stycken tror jag som stod runt henne och sa ”Monkan med 'c', Monkan med 'c'” och gick närmare och närmare, trängdes,.så att ringen blev pytteliten. Och hon ba.. Nej, hon var tyst. Det var det som var så märkligt. Och så snurrade hon plötsligt runt jättefort på stället och steg och steg, inte upp i himlen eller nåt men så att hon hängde liksom en bit upp ovanför oss och så började hon sjunga världens jazzlåt som ingen förstod men hon pekade på oss en efter en. ”Don't mess with me” tyckte jag att jag fattade och det var asbra, fast det var jazz, mycket bra, precis som om det var komp och det. När låten var slut for hon ner igen, jättelångsamt. Och vi stod med öppna munnar allihop.

Det var skitläskigt.

Det var ungefär som en musikal.

(Utmaning: skriv om att lyfta)

Ett hus om vintern

Det var den första dagen med den nya kameran, Nikon F-601, och jag åkte upp till torpet, inte glatt men vördnadsmättat, men det fanns inget ljus så jag plåtade ändå – utan ett litet fönster att titta i därbak på kameran och offrande drygt trettiosex millimeter fotografisk film per bild, ändå blir jag nostalgisk.

Långt senare visade det sig – när jag lämnat in filmen för framkallning och kopiering och silverhalogeniderna i emulsionen reducerats till silver, bilden kopierats till papper och jag fått tillbaka den från labbet och för första gången kunde se mina bilder – att de vackraste bilderna ändå blev de av rimfrostens filigran på fönstren i öster. Inte mycket ljus, förvisso, men liksom riktat från två håll, som om dagern därinnanför rutorna lade ett lager ljus som fick mönstret att djupna.

Jag brydde mig inte om att gå in, vad jag minns. Det var en vemodig dag. Nu hade jag kameran men inga motiv. Jag slängde iväg en bortkastad filmruta på min översnöade bil, en Simca – man ser ungefär lika många analoga kameror som Simcor nu för tiden – och åkte tillbaka nerför berget.

Vad jag skulle ha tagit var förstås en bild av en hel gavel som frustade stillsamt under rimfrostens lätta pansar, den stående panelen som hästar jämsides i sina spiltor, med spår av falurött just där rimfrosten inte fått fäste, i den dolska dagern bara nästan rött, så att huset såg ut som en stuga på den amerikanska prärien under depressionen, nästan i färg. Inte ens nu, när man med sin kamera kan filma video i HD, kan man förmodligen få fram husens suckar, stampanden och gnyenden under vinterns herravälde.

(Utmaning: skriv om mönster)

Uppmaning

Som representant för alla levande varelser –
däri inräknat människosläktet,
de små pungdjuren och alla krill i havet –
uppmanar jag dig...
nej, utmanar jag dig
att slå ett kraftslag för miljön:

vägra minneslapp i bankomaten.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

(Utmaning: skriv om att representera)

Den undre vägen

”Det är dags att vi, lågmält men dock, presenterar oss för varandra.” Milt tar han initiativet, styr oss ifrån öppna havet, in mot kobbar och grynnor. Jag vill inte och vill. Smackar fast tungan i gommen för att suga på ögonblicket, göra det allbeständigt. Detta är sista gången jag pratar med honom här i namnlösheten. I sorglösa nick-land. ”Är det verkligen nödvändigt?” skriver jag och jag märker att mina händer darrar litet. ”Ja, för jag tycker att vi ska träffas IRL,” kommer det tillbaka.

Efter chattidens små mjuka bokstäver, hamnar vi i en tid av hårda versaler. Förnamn och efternamn, initial efter initial. Och så ”IRL”, förstås. Detta hot med sin svarta skugga. Per Bondesson heter han. Det finns sex Per Bondesson i Stockholm. Inte för att jag kollar, men ändå. Jag skriver också ett namn.

Och så träffas vi, på en restaurang på Östermalm som jag aldrig hört talas om – men jag har inte hört talas om många restauranger, särskilt inte på Östermalm – och jag är jättenervös och går fel i denna hämmande stadsdel, vägrar fråga folk, måste fråga folk och kommer fram fem minuter över sju. Vad tur att jag gick fel. Annars hade jag varit alldeles för tidig. Jag frågar efter Bondessons bord och när jag i hälarna på hovmästaren korsar lokalen, som excellerar i kandelabrar, ser jag hur han reser sig. Där är han. Han har en paisleymönstrad näsduk i bröstfickan och ett litet skägg. Per Bondesson.
– Karin Lindeberg, hälsar jag och handen darrar synligt.

Det blir en lång kväll. Vi är färdiga redan klockan nio. Jag lär mig denna kväll att man inte ska chatta för djupt på dejtingsajter. Man ska prata om aktieinnehav och huruvida man är pedant eller inte, sådana saker, främst om man är pedant, sådant som verkligen kan ha avgörande betydelse för om man vill ha ett förhållande eller inte. Man kan vara hur kompatibla som helst på djupet, men direkt oförenliga på ytan. För Gunnar Ekelöf hade förstås rätt: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Vem som helst kan bli din själsfrände när ni slipper yta, sken. Det tänkte han inte på, Ekelöf, när han skrev ”Gå den undre och inre vägen.” Men så hade han heller inte chattat.

(Utmaning: skriv om att presentera)

Dela liv

Vem vet vad vi väger var för sig? De få gånger de vägde oss när vi var små, ställde de oss båda två på vågen och dividerade med två. Läkarteamet i sina vita bussar med sin korrekthet, sin neutralitet och sin uppenbara fascination. Man lär sig känna igen den, fascinationen. Det är tur att vi bor i en så liten, avlägsen by, där ingen gitter stirra längre. Å andra sidan: om vi bodde i staden hade vi kanske blivit opererade. Jin säger att det inte skulle gå för att vi delar lever. Vi delar lever – för mig är den på fel sida – och vi lever våra liv halvt frånvända från varandra, med varandra, alla timmar.

Jin säger så mycket. Hon säger att om jag inte vore så sjukligt tillbakadragen, skulle vi kunna tjäna mycket pengar på vårt... lyte. I stället är vi här, i Oumbalang, där alla känner oss och aldrig skulle vända sig om när vi kommer gående – om vi kom gående, vi är så less på att vara osams om vart vi ska gå och vem av oss som ska få gå framlänges, att vi sällan förflyttar oss. Vi sitter vid våra drejskivor i krukmakeriet, koncentrerade och litet sura, och blir tjockare och tjockare för varje dag.

Jin säger att jag är tjockare än hon. ”Du har diafragma och mage,” säger hon och pekar. ”Jag har bara mage och en liten stuss.” Jag säger åt henne att sluta bråka, att vi ändå aldrig kommer att veta vem som väger mest. Klafsar på ett stycke lera på drejskivan, sparkar frånvarande igång. Jins lille son, som vi kallar Mu, kommer fram. ”Moster är vackrast. Hon går med rakast rygg.” säger han. Han är fyra och får sig en dask av Jin.

Detta intresserar människor i det oändliga: att Jin är gift och inte jag. Att Jin har fått barn. Det gör något med deras fantasi och vi gör ingenting för att stilla den. Ingenting. Vi står var och en för våra liv, vi väger säkert hundraåtti kilo dividerat med två, det mesta delas lika mellan oss och resten får man se som att man får det på köpet. Man måste se det så.

(Utmaning: skriv om att få något på köpet)

Beställ

nu slår klockan
beställ din ljuva drink
morgondagen finns inte
och inte ljuset

High Voltage III

Vi killar i klassen står tillsammans och pratar. Nej skriker. Skriker gör vi alltid när vi någon gång pratar. Och den som pratar mest är alltid Samuel.
– Öj! Såg ni High Voltage III?
Han anstränger rösten. Använder inte stödet. Det vet jag, som tar sånglektioner. Tänk om de visste? Att jag tar sånglektioner? Händerna blir svettiga.

Ett sorl i klungan. Mest högröstade de som hade fått vara uppe till elva och se alltihop, näst mest de som fått se det på DVD dagen därpå, och nej, jag glömmer: Arvid har faktiskt varit i Stockholm för flera måååånader sen och sett den.
– Ba föör bra, ba, skriker han med auktoritet.
– Skicka hem mig! utbrister Samuel. Ba föör bra, ba!

Tysta är bara vi som inte fått se. Vi är nog många men vi känner inte varandras stöd. Bara de starka går i flock. Den svage är alltid ensammast på jorden.

De skrålar en låt, säkert från filmen, och jag är världsunik som har en mamma och pappa som förbjuder mig att se på våld. Jag gör mig minimal i klungan, kryper ner i mig själv och stänger luckan efter mig, skräckslagen inför tanken att någon till exempel ska fråga mig vilken min favoritfilm är.
– Sound of Music, va? ska de säga och vrålgarva.

Och jag vet med ens, kan se i en för övrigt dunkel framtid, att High Voltage III, för att inte tala om ettan och tvåan, kommer att ha ett skimmer omkring sig för mig för all framtid, den kommer att lysa och vara liksom ouppnåelig vilka filmer jag än ser, vilka upplevelser jag än har. Jag kanske blir filmskribent eller regissör, det spelar ingen roll: jag kommer alltid att känna ett underläge för att jag inte fick se High Voltage III när jag gick i sexan, för att jag inte kan nynna med i dess ledmotiv, för att jag inte med min pojksjäl kunnat erfara med huvudpersonen vad han är med om.

Jag står gömd i klungan. Det kommer att ta ett tag, sen ringer det in. Det ringer tack och lov alltid in till slut.

(Utmaning: skriv om det som är för bra)

Primärt behov

Upp som en tupp och iväg nerför trappen! Hissen strejkar och tidningarna samlas därnere i porten – en stund, tills alla stulit sig ett exemplar. Och jag, som sover länge, blir utan. Så också denna lördag, fastän jag kommer ner klockan åtta. Klarar man sig verkligen utan DN? Nej inte en lördag, som är Boklördag. Traskar upp litet modfälld och mycket andtruten, sparkar igång datamaskinen för att fixa mig en SMS-kupong på hemsidan. Där står det ”tidningsfri dag”. Klarar man sig verkligen utan DN? Ja, det måste man göra under dessa omständigheter.

Det var en annan tid, ett annat liv och jag var runt tjugofem, för sista gången uppe i släktmarkerna i norr – fast det fattade jag inte, att det var sista gången, trots att det var begravning. Jag och brorsan promenerade ett par kilometer i grymtande snö till Macken inne i byn. Vitt, vitt, vitt sögs in i våra pupillers djupa hål och vi var på gott humör. Jag skulle köpa tidning, vet inte vad han skulle ha. I stället framför kassan fanns bara Västerbottenskuriren, som jag redan läst hemma hos farfars, och Västerbottens folkblad. Jag frågade efter DN.
– DN?
– Ja, DN!
Stora frågetecken bakom disken. Min bror ryckte in som tolk:
– Hon menar Dagens Nyheter.
– Nej, den ha vi int.
Då sa jag på vad brorsan senare kom att karaktärisera som arrogant stockholmska:
– Klarar man sig verkligen utan DN?
Brorsan ryckte åt sig en påse Gott och blandat, betalade skyndsamt och föste mig ut. Därute fick jag en uppsträckning. I vanliga fall, sa han upprört, fick han skämmas för att jag alltid ska göra misslyckade försök att prata mål när vi är däruppe men nu, när det gällde kontakt med omvärlden, folk vi inte kände, gjorde jag mig uppsträckt och högdragen och förmer och imperialistisk och nedlåtande och...

Sen blev han snällare. När han fått gå två kilometer med mig och vid ungefär vart sjätte steg retsamt härma, på överdriven, släpig stockholmska: ”Klarar man sig verkligen utan DN?” När han fått berätta för hela släkten. ”Klarar man sig verkligen utan DN?”

Ja, det gör man nog. Man gör nog det.

(Utmaning: skriv om det man klarar sig utan)

Tillbaka

Han daskar till mig i baken.
– Dags att gå tillbaka ner till Människobyn, lille Mowgli.
Han är så ”på” och ”av”. Full av omsorger när jag träder in i hans lilla boning. Idag stod det bubbelvatten och chilichoklad från Lindt på det blå mosaikbordet bredvid sängen med fräscha lakan. Vi myser och yvs över vår frihet, vår öppenhet och vår vidsyn; att vara hos honom är som att sitta i en platankrona och titta ner över populasen. Och plötsligt har en viss tid gått, en viss mängd orgasmer uppnåtts – eller så är han bara less. Och jag ska ner för den släta barken, omgjorda mina länder och gå tillbaka.

Och det är en lång väg att gå.

Och jag vet inte när jag får ligga däruppe igen.

Och när jag kommer tillbaka vill jag dölja mitt ansikte. Det är för naket. För rått. För skimrande, ännu skimrande, avslöjar allt.

Och jag tänker att jag inte vet om jag orkar en gång till, gå dit bort och svinga mig upp i trädkronors höjd. För all den njutning som finns hos honom, finns det lika mycket smärta och mer när jag kommit tillbaka därifrån.

Och han kallar, kallar åter.

Och jag ilar dit.

(Utmaning: skriv om att komma tillbaka)

Äckelkräm

Det var i köket på Tre Krokars gata 5. Fondtapeten hade blivit kvar från långt innan vi föddes och var, liksom alla väggar i lägenheten, gulbrun av mammas och pappas ständiga rökande. Camel utan filter. Mamma rökte nu, en sista före kvällsmaten, medan hon slevade upp något segt och jolmigt i en karott. Doften var avslöjande. Johanssons hade vad vi inte hade, en egen villa, och från dem hade vi fått två kassar med äpplen. När vi fick äpplen glömdes jag bort. Alla skulle njuta av älsklingsrätten: äppelkräm med gräddmjölk. Jag tyckte om äppelkaka och äppelpaj, ja, till och med äppelmos, men äppelkräm... Det vände sig i magen.

Som vanligt bad jag att få en liten, liten klick. Utan mjölk. Det var som om det blev ännu äckligare av att krämen halvt om halvt skar sig mot gräddmjölken. Som vanligt fick jag en större klick än jag skulle komma att klara av. Och en liten slatt mjölk.

Det blev ett slörpande och ett suckande och ett slafsande och saliga leenden mellan de invigda, mamma, pappa och brorsan. Själv satt jag med hettande ansikte och rörde i sörjan, trots att det gjorde att krämen och mjölken blandades. Jag visste att jag inte skulle klara av det den här gången. Därav mitt brinnande huvud. Vid vårt köksbord åt man upp, vad man än hade framför sig.
– Nå, vad tycker ni? sa mamma uppfordrande.
– Himmelskt! sa pappa.
– Skitgott, sa brorsan.
Sen var det tyst. Vad skulle jag säga? ”Du vet att jag hatar det, kärring”? Jag for desperat med skeden fram och tillbaka i tallriken. Sen såg jag mamma i ögonen och sa:
– Snor ska va' salt.
Pappa och brorsan började skratta. Ett befriat, rent skratt. Men mamma såg ut som en voodoodocka i ansiktet.
– D u g å r f r å n b o r d e t n u! sa hon.

Jag – ja, jag försvann lättad in på rummet. Vad jag minns behövde jag aldrig äta äppelkräm mer under hela barndomen.

(Utmaning: skriv om att äcklas)

Efterskalv

Mamma får ett speciellt uttryck i ansiktet när hon tyst räknar in oss. För varje barn hon ser slappnar muskulaturen kring kinderna. Hon ser mosig ut när leendet bryter fram. Det är som om vi bevittnar något som vi inte ska se. Något som ska försiggå bakom den stängda dörren till det lilla rummet i öster. Mamma blottad, djurisk, loj – av glädjen över att alla hennes barn är helbrägda efter skalvet.
Jag tittar förstulet på Shunryu. Har han också sett? Nej, även han sitter och fånflinar, lutad mot tvättmaskinen. Ja, vi har inte gått ner i skyddsrummet den här gången. Vi bor trots allt i ett klass ett-skyddat hus och betalar mycket pengar för det. I skyddsrummet kan det bli bråk och stök och förra gången täpptes utgången igen. Människor är farligare än naturen även dessa dagar av återkommande skalv.

När en halvtimme gått bestämmer sig mamma för att ge sig ut och försöka få tag på litet förnödenheter. Hon smeker oss var och en, ber oss att inte gå ut och leka. Vår mamma ber bara. Hon förbjuder aldrig. Vi lyder henne som de underordnade i militärserierna. Den här gången rör vi oss inte ur våra positioner. Vi sitter utspridda längs väggarna i köket, där vi satt under skalvet. Anspänningen vill komma ut i bubblande ord. Vi berättar alla hårresande skrönor om vad som hänt där nere, under oss. Till slut blir vi nyfikna på att se själva. Alla utom Shunryu tränger sig ut på balkongen. Det är den vanliga synen. Vissa hus är helt borta, andra, som vårt, står som om ingenting har hänt. I ruinerna gräver gråtande människor efter sina anhöriga. Gråten hörs ända opp. Jag vet varför Shunryu inte går ut. Han är paniskt rädd för att bli levande begravd.

Plötsligt börjar balkongräcket skaka.
– Å, nej! Efterskalv! skriker jag som är näst äldst, efter Shunryu.
Vi kastar oss in. Jag tänker på mamma och jag tror att de andra syskonen också bara har denna tanke i huvudet. Vi sitter och tittar stint på varandra, som för att fixera oss med osynliga kättingar mot alltets krumbukter. Det är svårt att lita på jorden när man en gång varit i ett skalv. För att inte tala om efterskalven, de som smyger efter människors drömmar om fullbordan och ger dem en känga.

Nu är det en skugga som kommer blyertsgrå och väldig över Shunryu. Jag minns att jag tänker att han kanske vill spy. Jag kan inte hålla reda på synintrycken. Skuggan blir mörkare och så med ett förskräckligt brak har torktumlaren, som står ovanpå tvättmaskinen, studsat på hans hjässa och landat på hans ben.

Han gnyr och tar sig om huvudet när vi rusar till som en familj kackerlackor och baxar torktumlaren av hans ben. Han vill inte visa huvudet för någon men vi kittlar honom under fötterna och ser att han kan röra benen. Jag har sett på filmer. Jag visar fingrar och ber honom följa dem med blicken. Det är inget att göra förrän mamma kommer hem – om hon kommer hem. Småsyskonen får ta hand om Shunryu, själv sitter jag vid ytterdörren och repeterar:
– Jag tror det gick ganska bra, mamma. Det var kortsidan, inte hörnet, som träffade huvudet. Ungefär mitt på. Jag vet inte, men det kommer blod.

Bäst att vara förberedd. Om hon kommer hem.

(Utmaning: skriv om efterskalv)