Bagglamm, tacklamm, rit och underhållning

– I don't believe in entertainment, säger Penny mörkt från baksätet.

Vi är på hemväg med ett bagglamm och ett tacklamm på släp, tjugofem mil i maklig takt. Septemberkväll. Skördetid. Först förstår jag inte vad hon menar. Kanske inte Moa heller. Vi blir tysta där fram.

Baggen är till för att fårskocken hemma ska få nya gener, tackan är sällskap på vägen. De reser inboade i halmbalar på Moas släpkärra. Inte ett ljud från kärran när vi stannar för att ta en kopp kaffe på McDonalds i Arboga. Chock? Trygghet? Vi lyser in bland balarna med våra mobiltelefoner. Fåren verkar andas i alla fall. Andas i mörkret och mala med käkarna. Det är skönt att sträcka på benen. Lysrören inne på McDonalds får oss att se nyvakna ut. En dag av lammval på Uppsalaslätten, en kväll av loja samtal i ett fordon med last. Kanske är vi litet plötsligt väckta. Kanske kommer vi från en dröm?

Det är behagligt att krypa in i bilens mörker igen. Det är som om det väntar oss där, Pennys uttalande på hennes eget tungomål. I don't believe in entertainment. Rätt som det är förstår jag henne och jag förstår var vi träffats förut – i de dagar och nätter som var långt före vår tid, när underhållningen var en oskiljaktig del av riten. Och jag förstår vad hon saknar och jag tror att jag inte ser på det på samma sätt som hon. Jag är kall. Jag tror att riten inte är oundgänglig i ett samhälle men att människor behöver uttrycka sig. Så uppstår konst, så uppstår också underhållning och det tar lång tid att se vad som är vad. På paleolitisk tid vad allting rit, i det sekulariserade samhället får vi ta the rough with the smooth, det är själva essensen i det sekulära, ett virrvarr av uttryck att lyssna till och skåda, förhålla sig till, kanske bedöma, eller... älska?

Släpet guppar litet vid rödlysena. Det är tackan. Baggen har legat ned hela resan. Nu är det helmörkt.

I believe in entertainment. Jag tror på små skådespel på dagis, på tjejer och killar som får visa upp sig, känna hur det känns, kanske föda en dröm. Jag tror på svulstiga sagor, berättade bara i syfte att underhålla men alltid bärande på existentiella nycklar. Jag tror på Seinfeld. Ja, jag tror till och med på Seinfeld.

Allt detta tänker jag med en del av hjärnan, samtidigt som samtalet fortsätter. Jag har för avsikt att återkoppla till ämnet men resan är alltför kort, nu glider vi upp framför ladugårdsdörren och de två nya fåren vill inte lämna sin trygga livmoder av halm. Vant tar Moa och Penny tag i dem och släpar dem mellan benen till baggkätten. Det är ganska underhållande.

(Utmaning: skriv om underhållning)