”Din sökning - sextiofjärdedelssame - matchade inte något dokument.”

Om inte jag hade senarelagt min hemresa från mamma i somras med en dag för att min kusin Evelina och hennes man Magnus skulle komma och hälsa på henne, hade jag inte fått veta att jag har samiskt blod. Inte många uns men tillräckligt för att det ska sjunga en båge från min barndoms besatthet av samer till nu. Tillräckligt för att jag ska ringa min faster och fråga vidare. Det rör sig om en lappgubbe på 1700-talet. Inget att prata om på byn, tycker min faster. Min faster är har mycket bestämda kriterier för vad som kan sägas på byn. Inte för inte har vår släkt mycket som kan hummas och tisslas om. Men tystnaden är en kultur. Nu har tätorterna i Lappland dubbla namnskyltar på vägarna, svenska och samiska. Alla svenskar verkar ha gått igenom en den politiska korrekthetens eklut men den har bara etsat på ytan och de samiska namnen är ofta dolda med tejp eller färg. Fortfarande hatar svensken ”lappen”. Det gjorde farfar, och pappa var trots sin vidsyn inte utan ganska otäcka fördomar. Men tystnaden är kultur.

Om inte kusinmaken Magnus raljerande sagt till mig då i somras: ”Du är ju en lappjänt!” hade jag nog ingenting fått veta om mitt samiska blod någonsin. Pappa är borta och det mesta av kontakten med den delen av släkten. Mamma känner mina kusiner men inte jag. Avstånden är stora. Det är Bengt Ragnarsson som släktforskat, han är dubbeltremänning till oss för att hans föräldrar är dubbelkusiner till pappa. Kusiner både på fädernet och mödernet. Barn till två syskonpar som gift sig. Alla har fått ett stort papper med ett släktträd. Jag blir arg på pappa för att han ingenting berättade. Tystnaden som är en kultur. Ja, nu är han borta i den oändliga tystnaden.

Om inte Sorella ett par veckor efter Evelinas och Magnus' besök hos mamma hade åkt till Jokkmokk och om vi inte pratat en timme i telefon och kommit in på begreppet ”samiskt påbrå” så hade jag faktiskt... glömt alltihopa. Fast jag blivit som elektrifierad vid tanken och ville veta mer. Det är tystnadskulturen som buffar sig in i mina innersta rum och förstör allt, som en Mårra. 1700-talet. Säg tvåhundra år före min födelse. Säg trettio år per generation. Det blir sex-sju generationer. Som mest är jag sextiofjärdedelssame. Det är inte mycket att skryta med. Ändå känner jag mig existentiellt bekräftad. Och låt oss se det från andra hållet:

Om inte en samisk 1700-talsgubbe svikit sitt folk och sin tro och blivit svensk, hade jag som just jag inte funnits till. Självklart men sant. För denna svikargubbes skull känner jag mig befryndad med alla urbefolkningar överallt. Det har jag alltid gjort men nu har jag tillåtelse. Till en sextiofjärdedel är jag som de, trots att just min genbärare var en svikare. Det var väl lättare att vara svensk. Tystnadens kultur ser annorlunda ut på den samiska sidan om skranket. Där var det fråga om liv och död. Där fick man bita tungan av sig för att inte undslippa sig ett ord av sitt språk, det förbjudna. Där värnade tystnaden det egna arvet mot kolonisatörerna och ”lappen” blev i svenskens ögon dolsk och otillförlitlig. Skranket var viktigt att hålla uppe. Kan det ha varit för att många av de svenskaste, liksom vi, hemligen hade ett samiskt arv?

(Utmaning: skriv om att fundera)