Hugga i sten

”Hugg i sten!” säger mamma exalterat. Hon läspar på s:et och det låter så triumferande. Brorsan får ta upp tre kort.

Det finns en hemlighet om min mamma. På dagarna är hon en undervisningsmaskin i tätvävd ylledräkt, fruktad av skolans elever och respekterad av kollegor men med ett blött och svampigt hjärta som den egna klassen ofelbart låser upp. Vardagkvällar är hon en uppfostringsmaskin. Men på helger och lov är hon oftast en lekkamrat. Allt bus i sig plockar hon fram och kusinerna är avundsjuka på oss, hennes barn, för att hon tycker om att spela spel på riktigt.

Nu har brorsan hamnat hos henne igen och får återigen en fråga han inte kan besvara. ”Hugg i sten!!” Mamma lyser. Storasyster övervakar att lillebror tar tre kort. Det går uruselt för lillebror, ganska bra för storasyster och för mamma går det strålande. Hon har bara två kort kvar och kan gå ut nästa drag om hon får en dubbelchans.

Mamma spelar inte spel som en vuxen som spelar med barn. Aldrig att vi fått några handikapp. Aldrig ett litet fusk för att den som ligger sist ska få en chans. Nej, mamma släpper taget totalt och spelar som om hon vore ett barn bland barn.

”Hugg i sten!” Nu är brorsan rökt. Undrar om han fattar det. Han sitter med en hel solfjäder av kort medan mamma och syrran snart kommer att gå ut. Jo, han fattar. Det syns hur han samlar sig, trycker ner känslorna. Att börja grina är inte OK. Inte i den här familjen, där alla är likvärdiga. Mammas tur. Hon spankulerar lätt ut på en trea och griper med tummarna om osynliga hängslen. Hon är stolt på riktigt. Oftast är det hon som vinner, andra gånger är det storasyster, någon enstaka gång lillebror. Vi vill inte ha det på något annat sätt. Jo, visst vill vi vinna, men vi vill inte ha några förmåner. Vi älskar att spela med mamma för att hon är äkta. För att hon sträcker ut sig med sin person till oss. För att hon är så barnslig, att hon blir glad över att vinna.

(Utmaning: skriv om att hugga)