Den dag vi inte kan skriva som vi gjort

Detta inlägg är tämligen internt. Det är inte sannolikt att du som inte tillhör skrivpuffsgänget får ut någonting av den.

Kom in i mitt sannolikhetsrum. Idag är det befolkat med idel kända varelser. Kräng av dig Kolmogorovs snäva kavaj och undersök följande:

Hur stor är sannolikheten att Hagar vänder sig till sin mamma och säger: ”Jag vill inte vara med i din blogg längre”? Eller att P.K. mister sitt detaljfokus eller att Kalle tappar takten när hon mäter rytmen i en av sina treradingar? Eller att marmoria blir lobotomerad eller att saqer, hemska tanke, förlorar sin underfundighet – för att inte tala om trianglarna?

Inget av utfallen är en stokastisk variabel. Vi kan nog dessutom bedöma dem alla som osannolika. Och om de inträffar: då får ni andra väl skriva något annat, på något annat sätt. Det är som en rännil vatten som söker sig nedför bergssidan. Om en fåra blockeras, bildas en annan. Ni kan skapa tills ni dör. Till och med marmoria kan finna tillfredsställelse i att göra tavlor av torra löv, limmade på kartong med skollim.

Det gräsliga vi själva hittar på händer nästan aldrig. Men det kan vara bra att bolla med sannolikheter för att hålla sig beredd på en framtid som helt visst rymmer förändring. Allting överallt i varje ögonblick är statt i förändring. Till och med bergsmassiven flyttar på sig. Hastigt eller långsamt, sannolikt eller osannolikt – du kommer att förändras. Det är bra att vara beredd. Jag ger mig ut och plockar vackra löv.

(Utmaning: skriv om sannolikhet)