Närapå tabu

Vi satt på Raheemas med varsin kottu roti, Hil och jag, och jag klagade som vanligt på min nya kollega, som hade det för mig då så frånstötande draget att vara... dum. Korkad. Dessutom tycktes hon ha mytomana drag och så respekterade hon inte sina arbetstider och min fritid.

”Well,” sa Hil lugnt. ”Isn't she just a complete waste of oxygen?”

Om hon ville få mig tyst hade hon använt precis rätt taktik. Jag satt och gapade, tuggan med kottu roti tappad ur handen. Sen försökte jag mig på ett skratt. En del av mig sa att jag borde gapskratta, stort och fritt – det var ju så slagfärdigt – en annan att det var för... mycket. För elakt. Så jag nöjde mig med någon sorts storknad fnissning. Hil hade det rätta, uttryckslösa ansiktet som man ska ha när man har varit rolig. Men hon såg på mig att hon gått litet för långt. Det blev underligt. Våra roller var ombytta. Det brukade ju vara jag som var så dräpande att andra satte i halsen. Men ”dräpande” är en slarvig formulering. Aldrig någonsin hade jag använt ett uttryck som det här. Det luktade den slutgiltiga lösningen.

Det här var nästan tjugofem år sedan. Aldrig förr eller senare har jag hört Hil säga något så drastiskt. Jag kan tänka formuleringen ibland när jag tänker på mina månader med den där kollegan. I mitt sinne har den blivit amalgamerad med henne. Jag törs inte tänka den om någon som jag nu har omkring mig. Jag vill att den ska vara ett engångsuttryck. Kanske är den det. Kanske säger engelskspråkiga det om varandra hela tiden. Jag vet inte och vill inte veta. Det är tungt att bli slagen i elakhet.

(Utmaning: skriv om luft)