Larvighetens lov

Glöm inte förpliktelserna mot din egen larvighet, mot vartenda skrymsle av dig själv. Själv är jag femtiofyra år gammal och besatt av dassböckerna, mina antologier med citat och roliga bilder. Jag kan svara ”vet inte” på flertalet ja-och-nej-frågor om mig själv (”Röker du?”, ”Jobbar du?”. ”Gillar du att vara ute i naturen?”) Larvigt, eller hur! Och vips har jag lyckats göra mig själv till larvighetsnorm. Det är också larvigt.

Även om inte alla är så larviga som jag, har vi alla nån larvighet, eller inkongruens, eller åtminstone lite irrationalitet, som egot gärna och helst vill stuva undan och inte se. Tillåt inte det! Världens överlevnad hänger på att vi var och en är öppna mot totaliteten av våra jag för vad händer annars? Jo. det lärde vi oss på tredje lektionen i psykologi: vi projicerar det undanstoppade på någon annan. Person ställs mot person, grupp mot grupp och så kabang! är det krig. Och det vill vi inte ha. För vi har inga jordkällare att ha potatis i längre och förresten skulle vi inom fem dar inte ens ha någon potatis att förvara i våra icke-befintliga jordkällare heller.

Det är upp till oss – larvighet och potatis eller fin fasad och ingen potatis. Och den som anser att denna avhandling är förhastad i sin slutsats är bara... fjantig.

(Utmaning: förpliktelse)

Mot himlen

Du valde med mig ett träd. I dess grenar hängde droppar som vi krossade till fukt när vi segt och ovant klängde uppåt. Vi skulle till himlen tyckte du och jag höll med, fast jag hela tiden visste att jag bara ville nå en klyka, litet skymd, där jag kunde läsa böcker och kanske dricka saft. Sommaren skulle komma snart med grönska och myggor och lov. Det var nog att förbereda sig för men du förberedde dig för himlen. Alltid var det på det sättet, du siktade högre, och med din framgång kom också besvikelsen, över oss andra och över ensamheten.

Men himlen nådde du inte. Jag hade funnit min klyka och vilade ryggen mot en grov gren när hela trädet både rasslade och mullrade dovt, kvistar knäcktes och jag såg din lilla kropp dunsa tungt mot marken. Jag kasade ner, försiktigt och snabbt, och fann dig med brott på båda benen. Den sommaren blev konstig.

(Utmaning: sättet)

Minou

Mellan människorna i rummet var det olika långt. Jag stod och samtalade med en person av något kön och någon nationalitet men min energi var riktad mot en kvinna i ett annat hörn, till synes oändligt långt borta. Så brukar jag inte göra. Jag sätter en ära i att koncentrera mig på den jag talar med. Allt annat är fruktansvärt ohövligt.

– Så det är stor skillnad på BNI och BNP? hördes jag svara min samtalspartner medan jag löpte risk att ådra mig en kraftig kronisk skelning i mitt försök att hålla koll på den utvalda.

Det pinsamma var att jag inte visste om jag sneglade för att jag ville möta henne eller för att undvika.

– Varför rör man sig då med dessa två mått? fortsatte jag heroiskt.

Det måste ha varit en man jag talade med.

Den jag var riktad emot egentligen var kraftig, tjugofem år äldre än jag och iklädd en blåaktig applicerad tunika och turban i samma tyg. Det var också tjugofem år sedan jag sett henne sist. Hon såg liksom följdriktig ut. Säkert hade hon stora, dallrande örhängen. Det brukade hon ha då.

Det tog några minuter. Jag vill tänka mig åtta minuter och nitton sekunder, för det är den tid ljuset tar på sig mellan solen och jorden. Samma tid – kanske – använde hon att tillryggalägga sträckan på tjugofem meter mellan oss, vänligt utbytande ord med dem hon passerade på vägen. Jag kände hennes varma hand mitt på ryggen.

– Amelia, sa hon, minns du mig? Det lyser om dig!

– Och om dig, Minou.

Jag kunde inte låta bli att märka att hon inte tagit någon som helst notis om personen som fortfarande stod och gafflade om sina trista ekonomiska parametrar. Tvärtom förde hon mig med hjälp av handflatan på ryggen värdigt undan några steg.

– Så lång tid... Jag hoppas du mår bra nu, viskade hon.

– Nu mår jag bra för det mesta. Jag hittar ibland boken av Andres Chauenko och tänker att jag ska skicka den till dig men det blir inte, för jag skäms så.

Jag märker att jag talar hektiskt utan att andas och kinderna blir varma.

– Inte ska du skämmas efter alla år. Du var ju sjuk.

– Men jag satte dig på pottkanten.

– Mycket vatten under broarna, min vän. Att gräva ned sig i det förflutna är att vanhedra nuet.

– Men jag skulle så gärna vilja förklara. Visst, du vet att jag var sjuk, men jag hade goda bevekelsegrunder inifrån mitt förvrängda perspektiv.

– Det har jag alltid utgått från. Nu talar vi om något annat. Hur blev ditt liv?

Jag är lika gammal nu som hon var då. Känner mig fortfarande som en barnunge.

– Äh, jag jobbar inte. Förtidspensionär hette det förr.

– Bra. Vad gör du när du inte jobbar, då?

– Målar lite. Binder lite böcker. Skriver ibland, sa jag mer och mer slokörad.

Jag insåg att jag nog borde ha undvikit, i alla fall. Kanske gått när jag sett att hon var där. Jag var mitt i ett samtal jag otaliga gånger haft i fantasin och verklighetsversionen blev det träigaste träiga. Inifrån bubblan hörde jag mitt namn nämnas flera gånger. Av henne, visade det sig, förstås. Jag tittade upp med min oärligaste min och sa:

– Minou, jag känner mig väldigt orolig i magen. Jag har IBS till råga på allt. Ursäktar du?

Inget rörde sig i hennes harmoniskt balanserade ansikte.

– Självklart, min vän. Det var roligt att träffa dig och Chauenko-exemplaret kan du glömma.

– Men det har en fin dedikation!

Hon hade redan vänt sig om. Jag uppfattade inte vad hon sa men tror att det var:

– Det har jag så många.

(Utmaning: sträcka)

Vara spenat

Så skönt att tagga ner. Bella och Simon och Trine och mor satt och vältrade sig i åsikter och hemskheter, sådär som vi gör, men jag var bara där, som en krukväxt eller som spenat. Till slut sa mor att jag då? Hade inte jag nån åsikt då och jag log. Du har aldrig nån åsikt nuförtiden sa hon ilsket men det var inte riktigt sant. Livet är stort och jag står i ständig korrespondens med det och ibland är det lätt men ofta gör det ont och då är det skönt att vara spenat. Gröna, rika blad som fladdrar lite i vinden men inte uttrycker sig. Inte reagerar på det som kommer utifrån utan bara tar hand om sin egen växt. Det här lärde jag mig av ett gudbarn men jag har väl lagt till lite själv också. Man lär sig mycket av gudbarn. Ge och ta är det med gudbarn. Man hjälper varandra att ta hand om sin egen växt.

(Utmaning: jag var bara där, som en krukväxt)

Första budet

Hon går i läsningen, Sofia. Det är på andra året, för hon fallerade på första budet våren innan. Far ska inte komma på konfirmationen den här gången. Skammen är för stor. Där hade hon stått i mörk klänning med spets och så hasplat ur sig Hedra din fader och din moder... På första budet! Alla kan första budet. Till och med småbröderna kan det och som de har retats. Hela året. Och far har bestämt att samma klänning ska hon ha, hon ska inte kostas på något vidare, fastän hon ränt iväg säkert två tum eller tre sedan förra gången och kjolen slutar nära knäna. Det är en pina och ett hån att vara till. De andra flickorna – nya flickor nu, som stöter bort henne fastän hon alltid gått klassen över... De andra flickorna kvittrar om liljekonvaljer och lärkor men för henne har våren gått i gömme.

Allt var så enkelt. Hon skulle in till stan och tjäna, hade nästan en plats. Nu har hon fått gå hemma och mocka skit och gräva gödsel, nariga händer förstulet baddade med mjölk vid morgonmjölkningen. Nu får hon vara glad om hon får plats som piga på trakten. De okonfirmerade vill ingen ha och de dubbelkonfirmerade har det inte lättare.

Med sänkt blick går hon stigen hemåt. Sista läsningen har varit, på söndag gäller det. Ut ur ett snår hoppar lillebror Sture. ”Sofia, Sofia, den granna och den visa”, sjunger han. Sofia sätter sig ner på marken, snyftar: ”Spara mig, jag är i nöd.” ”Räds du prästen?” frågar brodern. ”Prästen är den snällaste snälla. Han skulle ha givit mig betyg om han fått för domkapitlet. Det är människorna jag räds. Det är som om vill de att jag ska förgås.” Sture gnider sig om hakan. ”Du ska inte förgås. Ta det bara varligt: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” ”Inte ger han mig första budet den här gången. Det vore grymhet. Och vilket åtlöje jag skulle bli!” ”Det blir du ändå,” säger Sture. ”Ja! Ack! Och huvet högre än de andra och kjorteln uppe på låret nästan. Jag vill gå i sjön!” ”Nä, dit ska du inte. Och mor har sömmat på klänningen i smyg...” Mer ser han inte av systern. I ett huj har hon rest sig och ilat hem till torpet, fallit på knä framför sin mor slagit armarna om hennes midja. Modern smeker hennes huvud och viskar som hon viskat ett otal gånger det senaste året: ”Se inte kan det vara stor synd att sätta föräldrarna först!”

(Utmaning: läsning)

Brev från underjorden

Det kommer ett brev från underjorden, så fyllt av smärta och lidande att jag inte kan svara med en gång, fastän det talar direkt in i mitt eget lidande, som jag har känt det – känt, alltså förnummit; känt, alltså varit förtrogen med.

Från underjorden kommer det. Underjorden, den plats som tillhör en när botten är nådd. Underjorden, den jord som kan läka, särskilt om man påtar ner tomatplantor och såpört, sallat och julrosor. Det gör brevskrivaren, och kan själv konstatera att hen faktiskt blickar framåt, utifrån jordens perspektiv.

Flera sådana vittnesbörd har nått mig denna korta vår. Hon som skulle sälja kolonilotten när hennes bästa vän dog i julas berättar att hon krattade i fyra och en halv timme igår. Ordet ”lycka” kan hon ännu inte säga men hon lyser av den när vi träffas sent i kvällen. ”Livet vinner” viskar hon och ser genast ut som om hon försagt sig.

Man ska vara försiktig med orden. Orden i sig kan döda det som växer fram när våra händer bringar växt och näring. Är det också därför jag inte svarar omedelbart? I myllan, med myllan, jordiga händer, får vi erfara utan att behöva utsäga den esoteriska hemligheten att sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans... – en vacker 1600-talspsalm. Sjung den stilla i täta stämmor, inte för den som i nuet är betryckt, utan tillsammans med människor som hunnit lägga väg mellan sig och sorgen, tillägnat sig perspektiv, för det är ord som kan vara farliga.

Försiktigt luktar jag på brevet för att känna om brevskrivarens odlingsmödor lämnat spår. Jag märker dock ingenting men när jag vänder upp och ner på kuvertet trillar tre frön ut. Är det några av de tomatfrön hen själv fermenterat och torkat i höstas? Åter faller blicken på brevets starkaste ord: vi behöver inte visa upp oss i vår nakenhet för att höra till, vi är mångfasetterade och en enda skimrande ruta räcker antagligen för att både ge och få lyster att sprida sig. De står inte på slutet, utan i början. Så kan en text om djupaste lidande vara en bringare av hopp.

(Utmaning: perspektiv)

Möte

Hon mindes så väl att förra gången, på Manfreds bröllop, hade hon uppfattat Joakims hand som slemmig. Kraften i ett taktilt minne, som sitter i i åratal. Det var så starkt att hon nu bävade i flera minuter inför det oundvikliga, att skaka hand igen. Men när ögonblicket kom och hon tog hans smala hand i ett underligt tånggrepp stod verkligheten upp och trängde igenom hennes äckel. Förvisso var handen närmast plaskblöt av svett, och han tittade henne inte i ögonen, men slemmig var inte förnimmelsen, inte ens kladdig.

Det visade sig att de var de enda rökarna. De var de enda rökarna och festen var lång. Han gick ut för att vara ifred, det var tydligt, och hon störde honom inte till en början där han stod flera meter in i skuggorna, glöden som en vaggande fyrboj. Strängt taget var det samma sak för henne. Hon satt på trätrappen, hittade andning och ekvilibrium. Rökning kan vara substitut för så mycket.

Redan efter andra ciggen strök han faktiskt förbi henne in i lokalen.

– Vi är stora nog att låta bli med det här båda två, sa han, vänd mot dörrposten.

Hon visste inte om han hörde hennes ”Mmmm”.

Nästa gång frågade hon in i skumrasket:

– När började du med det här, då?

Svaret kom så sent att hon slutat vänta på det.

– Jag minns inte när. Det var ingen viktig händelse för mig.

– Vad är viktigt?

– Jag är ganska intresserad av mitt jobb. Och några andra grejer. Jag är väl nörd. Du då?

– För mig är det absolut viktigaste att vara öppen mot ögonblicket.

Hon hade inte lust att säga vad hon sysslade med. Själv var han läkare, sa han. Kardeolog. Forskade mest, just nu.

– Jag älskar kliniskt arbete men patienterna är inte bekväma med att jag vaggar. Och att jag har svårt att se rakt på dem. Jag har autistiska drag.

– Och lyckats bli läkare! utbrast hon, kanske dumt.

– Ja. Det har räddat mig. På ett sätt var jag underbarn. Läste in det mesta av medicinprogrammet på gymnasiet. Men jag har fått tampas med mig själv. Lära mig förstå hur människor funkar. Fortfarande är det tröttande att vara bland folk.

– Som nu. Du kunde vila nu och så pratar vi istället.

– Nej, med dig går det bra. Det kanske har med den där ögonblicksgrejen att göra. Sånt där är skitsvårt för mig att förstå men jag mår bra av det.

– Av vad?

– Av flum.

De bytte telefonnummer innan kvällen var slut. Hon fann sig vänta flera dagar, ville verkligen träffa honom igen. Hon hade gjort ett fynd av den beskaffenhet hon uppskattade mest: hade fått se att det aparta inte är mindre normalt än det normala. Efter en vecka ringde hon upp. Samtalet gick direkt till svararen. ”Jag kommunicerar helst per sms,” sa han där. Givetvis. Men hon visste inte vad hon skulle skriva.

(Utmaning: slemmig)