O-vanlig

När jag kommer tillbaka från toaletten har hon skrivit med pyttebokstäver i marginalen:

Vanlig är tänkaren, går i markerna, snubblar över kosmos, går hem igen.

Vanligare läsaren, samlar aforismer som ersättning för tanke och liv.

O-vanlig poeten, får smita in i den egna dikten och förtona där.

Jag läser långsamt och hon ser nöjd ut men skyndar sig att säga:

– Sista raden är inte bra. ”Förtona”...

– Den är väl bra, säger jag frånvarande.

Jag leker med litet mjölkskum, tänker på de tre fullskrivna böckerna jag har hemma med det aforistiskt uttryckta. Min citatskatt.

– Lite världsfrånvänd, kanske, fyller jag i i en plötslig åstundan att verka skärpt.

Hennes verk är alltid tanketunga, bildtunna. Vad ska jag kalla detta – en dikt? Eller en a-fo-rism? Alltid såhär, på servetter och i tidningsmarginaler. Hon hyllar improvisationen. Vill gärna ange hur många minuter det tog. Den här gången vet jag: hon hade inte börjat när jag gick på toa.

– Jag började skriva när du var på toa.

– Jag vet. Tror du att det är bättre för att det går fort?

Hon ser förvirrad ut. Tittar väl efter en dikt att smita in i.

Det finns en anledning till att vi blir litet trötta på våra skapande kamrater. Det är att vi inte skapar själva.

(Utmaning: ”Vanlig”)