Grillska

Snålblåst. Åsklukt. Hon omgärdade sig med spinkiga gladfärgade stolar på Grillska husets uteservering på Stortorget. Så barrikaderad tog hon fram sin anteckningsbok. Ofta räckte det med att slå upp den för att hon skulle få sinnesro. Hon bläddrade fram rätta sidan och smekte boken plan. Den var billig men trådhäftad och klarade att hanteras i ryggen. Hon låtsades läsa, stirrade rakt igenom bokstäverna. Smuttade på sin latte. Helst ville hon bara sitta där med boken uppslagen och snart skulle regnet komma. ”Med uppslagen skrivbok kan man inte vara nedslagen,” plitade hon ner och så ett citat: ”Allting som är, är jag trött att begära” – gudbarnets mantra från Södergran. Det fungerar, generation för generation, att vi hittar ett kluster ord som bättre uttrycker hur vi känner än vi själva kan, och så blir orden både fastetsade och bevingade, tänkte hon vimsigt medan hon läste vad hon skrivit alldeles ovanför: ”Jag blir självupptagen i min beundran för dig. (Svar på en mer än tjugo år gammal fråga.)” Nu stack regnlukten i näsan. Hon kände på sitt bastanta paraply. Dags att omgjorda sina länder, ge sig av. Skrivboken närmast ryggen – där skulle den dunsa runt, potentieras. Hon snubblade fram i snårskogen av stolar, ut mot kanten av trädäcket och där, där föll den första regndroppen.

(Utmaning: ”Omgärdade”)