Vid försvinnandet iklädd...

Det här har aldrig hänt mig förr: idag såg jag min musa skymta. Det var när hon stängde skrivarhålans dörr med foten och stack. ”Kla-bank” sa det och jag blev ensam i tystnaden. Ensam och snöpt. Jag försökte dikta. Det var förfärligt: Min unge brudgum damdamda/Jag tappar hår och tänder/Da damdamdamdadamdada/Han sig ifrån mig vänder. Jag försökte låta bli att inse vad hon betytt för mig i alla år. Alla uppslag, alla hugskott som jag tagit åt mig äran av – det var hon. Och nu var hon borta. Vem är jag, om inte en skrivande? Vad gör jag om jag inte kan sitta vid datorn och stirra på månen? Jag försökte trösta mig: man kan skaffa teve. Läsa böcker. Laga intrikata maträtter. Gå en kurs. Joooo. Men jag trivs bäst här.

Har någon sett henne? Min musa? Hon är rätt liten, har en grå och en grön raggsocka och någon form av pjäxor. Hon såg lekfull ut. Den som finner henne åt mig ska få sin vikt i knäck. Och själv ska hon få... Jag vet inte vad musor gillar. Typiskt. Det var väl därför hon försvann.

(Utmaning: skymta)