Nedstigning

Hon har fattat alla besluten. Slängt somt och sparat annat, i prydliga högar med band om. Det tar år av smärta att komma fram till Lugnet. Lugnet som bär henne inför det största. Hon skrudar sig i taft och spetsar, är en varm och levande brud. Nu ska hon förmälas med sin Sanne Make, med Kungen under Haven. Han är kall och amfibisk, till en början en så avlägsen tröst. Med åren har han kommit närmare. Nu vet hon var hon ska finna honom. Nu är hon fri. Alla livets nålstick är glömda, gör inte längre ont. Nej, ingenting bekommer henne längre. Egentligen är hon lika redo för det vardagliga livet som för sitt nya liv, det som snart ska stunda. Det är märkligt men sant. Hon speglar sig en sista gång och kan se, som en uppenbarelse, att hon är vacker nu. Det hon aldrig varit.

Hon samlar sina kjolar högt för leran och går barfota ner mot Bråtö brygga. Där ska nedstigningen ske, under de kalla slöjorna av vatten. Allt är kallt. Det är november. Det kalla förbereder henne för hennes nya, stumma, storslagna liv, hand i hand med den ende som stöttat henne under de svåra åren. Kungen under Haven. Han har rätt till henne, kropp och själ och ande. Han ska göra henne så stor som hon är. I en bild ser hon sig själv brisera, i en annan är hon den Drottning som hon snart ska bli. Det är samma bild.

Först blir hon förtrytsam. Kjolarna sväller upp och svävar på ytan. Det är inte värdigt. Hon föser ner dem innan hon äntligen nedstiger. Hennes andra liv ett liv i vatten, av vatten, med vatten. Med sin räddare. Hon är lugn som hon inte varit sedan hon låg i livmodern.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/ )