Förhandlingen

Jag ligger i förhandlingar med min musa, hon med de udda raggsockorna, det trassliga håret och det tunna barnaskrattet. Hon som smet för en tid sen, alldeles nyss.

– Vad kräver du av mig? frågar jag underdånigt. Jag gör allt för att få dig tillbaka.

Hon svarar inte. Jag hör att hon är där. Det prasslar.

– Charlotte sa att jag skulle sticka vantar till dig. Jag tänkte att halvvantar...

Hon andas. Tungt.

– Nähä. Inte vantar.

Lång tystnad.

– Jag har förstått det som att dealen är att ju mer jag sitter framför datorn...

Nu prasslar det mycket. Är det ett irriterat prassel?

– Snälla, säg någonting!

Ett litet fniss.

– Nej, du har väl inte pratat med mig någonsin, varför skulle du börja nu?

Nu en tystnad som jag uppfattar som uppmärksam. Och en idé uppstår i mitt eget huvud, så som idéerna brukade födas förr – inte en idé till en saga utan handling eller en textsnutt utan slut utan en stark idé om mig själv.

– Jag är för ensam! tänker jag. Jag måste öppna mig mot människorna och världen!

Det är en tanke jag blir ledsen av. Jag känner mig otillräcklig. Men musan myser milt i min nacklob. Hon har mig nu.

– Ska jag kanske acceptera inbjudan att gå på bio i eftermiddag?

Då hör jag hennes skratt.

– Jag vet. Bio är inte så socialt. Men som en början?

Hon skrattar mer. Jag värms av att hon trivs hos mig och lägger försiktigt ner förhandlingarna för den här gången. Hon har mig igen. Ja, det är hon som har mig, inte jag som har henne. Och så har det alltid varit.

Mer om min musa i förrförra puffen.

(Utmaning: handling)