Tillbaka i zendon

Genom världarna tonar ljudet från din lilla klangskål, manar till lydnad, till allvar, till besinning. Du slår ytterligare ett slag. Jag lyfter ögonen mot ditt ansikte. Det är alldeles klart. Du ler. Mina val har varit besynnerliga. Jag kan aldrig hamna där du är. Som så många gör jag onödiga uppror mot sanningen. Du är ett med den där skålen. När du slår igen är du så närvarande att du inte finns. Jag törs vila med blicken vid linjerna kring din mun. Bävar men törs och alla mina begär är för stunden borta, uppslukade av det sublima. Din mun, dina ögon. Jag törs inte se dina ögon, mildheten som strålar ur dem.

Jag har gjort besynnerliga val men ett var detsamma som ditt. Vi började samtidigt i just den här zendon, krånglade oss tillrätta i en förskräckande obekväm halvlotus. Du var ung och hungrig, jag var äldre och påläst och seriös. Jag minns att vi sprang tillsammans från tunnelbanan en gång, för att vara här innan dörren låstes. Vi skrattade. Sen tog karma över. Det var som om du tömde dig på allt, jag blev bara mer full av intrikata funderingar. Länge sedan nu. Jag kan inte gå tillbaka. Inte heller du. Här är vi, du slår på klangskålen, jag tänder ljusen på altaret. Vi är likadant klädda, sitter båda i meditation. Nu bugar jag. Visar respekt för min väg. Min väg, som bar mig förbi den här zendon många gånger. Jag är här igen. Pannan mot golvet. Min halvlotus är obekväm ännu. Jag räknar fortfarande andetagen. Att sitta är som första gången varje gång. Stillnar.

Efteråt kramas vi. Du minns mig också. ”Det är som första gången varje gång”, anförtror jag dig och drunknar i dina medkännande ögon. ”Vad bra!” säger du. ”Vad bra!”

(Utmaning: resonans)

(zendo = meditationslokal)