Min dotter bär ett frö

Vi går i skymningen över gråa fält. Isvind i ryggen. Vinter till sist. Till sist vinter. Din gråa vantade hand på din gråa parkas, just där magen putar ut en aning. Jag ser det nu, när du berättat.

– Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka? Många gör ju det nu.

– Det där får falla sig, mamma.

Du smyger undan din hand som om den gjort något otillbörligt.

– Det är ju synd att ni inte känt varandra så länge. Jag minns när...

– Vi har känt varandra i ett år.

– Pappa och jag hade...

– Jag vet.

Vi fortsätter tysta i vårt dystra hemmalandskap. Här har jag fött dig, närt dig, sett dig gå.

– Jag är förstås väldigt glad men också orolig, dristar jag mig till att säga.

– Du är alltid glad och orolig.

– Du får se själv, när du får egna barn!

Din hand far åter mot mellangärdet, landar något under det. Mina undre ögonlock svämmar plötsligt av tårar. Min dotter bär ett frö under sitt hjärta. I stunden när jag tänker det känns det som om jag själv blir satt på undantag.

– Det är synd att ni bor så långt borta. Jag kan inte hjälpa er så mycket.

Du tittar skyggt på mig och vi är hemma.

Vi har roligt. Gör en maffig lasagne, vår gemensamma hemliga favorit. Spelar Ticket to Ride in på sena natten, pappa, du och jag. När jag sen går från badrummet till sängkammaren passerar jag din halvstängda dörr.

– Tur att de inte bor så nära. Hon skulle kväva oss.

Du pratar med Jens. Jag lyssnar fast jag inte vill.

– Mmm. Mmm. Nej, mamma och pappa är inte direkt min förebild när det gäller kärlek. Det gäller mor- och farföräldrarna också. Ja, du fattar vad jag menar. Jag minns så väl...

Äntligen kan jag flytta mina fötter, som grävt sig ner i heltäckningsmattan. Jag vill höra. Jag vill inte. Smärtan spränger i bröstkorgen. Inte direkt min förebild... Det är så orättvist. Jag vill ruska dig, fråga vad du menar. Men jag vet inte om jag vill ha något svar.

(Utmaning: dotter)