Reflektion

Det är en kall, blöt årstid och jag vandrar mina kvarter, ensammare för varje hörn jag rundar. Är det någon idé? Någon idé att jag putsar skorna varje fredag, på köksbänken i mitt trånga pentry? Att jag därefter borstar min rock? Skulle jag rentav kunna gå här naken? Finns det någon som ser mig? Finns jag alls?

Pensionen kommer i brevlådan varje månad. Jag tär inte mycket på jordens resurser. Sular bara om ibland. De här skorna har jag haft sedan hösten Lindsey försvann och jag började mina vandringar, började krympa, slutade byta ord.

Hemma har jag mina böcker. Jag läser mellan nio och 12.30. Sen går jag ut. Ibland tar jag en bagel på ett litet judiskt hak i grannskapet. Jag äter inte mycket. På eftermiddagen kommer jag hem – tiden beror på årstiden. Sen läser jag igen. Jag köper begagnade pocket på välgörenhetsaffären om jag inte går till biblioteket. Även de böcker jag köper lämnar jag oftast tillbaka igen. Kretslopp. På hyllorna hemma står sådant som jag inte kunnat mista: The Book of Ebenezer LePage. På spaning efter den tid som flytt. Sådant. När jag läser finns en entitet jag kallar jag. Inte när jag går. Men jag går.

Och nu står jag här och reflekterar över min reflektion i rutan. Han i rutan betraktar mig som det spöke jag är. Jag betraktar honom. En gång var han tjugo och levde för att resa. Ack, jo. Resa. Jag har femtio tusen dollar på banken. Det är inte ekonomin som skalat ner mitt liv men i femton år har jag nöjt mig med det lilla. Jag tycker att jag snuddar allt lättare vid marken där jag går. En reflektion i ett fönster är inget märkvärdigt men ibland kan ett spöke övertyga en om att man finns.

(Utmaning: bildpuff idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/ )