Stora
och vita, som muterade sockerbitar, ligger funkisvillorna strödda
över sluttningarna i Södra Ängby och ikväll, ikväll, sitter jag
i en av dem. Jag och de lyckade. Jag och de fantastiska. Vi är en
handfull vuxna som har julgransplundring. Vinet är maffigt och den
vegetariska buffén fulländad. I den varma atmosfären ännu
doftstråk av glühwein och pepparkakor. Bland de lyckade och
fantastiska är atmosfären alltid varm och jag hyser en näpen
eufori, det bubblar om mig, jag kan inte stoppa mig själv. Här vill
jag vara. Jag slänger käft med Stefan, analyserar världen med Carl
och kramar kärvänligt Annelie. Jag borde väl vara i periferin men
rör mig aningslöst mot en mittpunkt. Leker. Spelar teater. Går på.
Det finns inga hot. Jag är utsläppt, lössläppt, avslappnad. De
lyckade och fantastiska har öppnat famnen för mig ikväll och
generöst breder jag ut armarna tillbaka. Tills viskningen kommer,
viskningen från något i mig som vet mer om mig an jag: Du
spelar Speciell. Du spelar den Mystiska Främlingen...
Förtretat baxar jag tillbaka rösten dit där den hör hemma, i en
plomberad låda i det stålgrå utrymmet som kanske kallas själ.
Ikväll ska jag bara trivas. Men viskande röster lyder inga
plomberingar. När klockan slår tolv och jag tumlar utför trappan,
utan att tappa en enda allväderskänga, knakar det redan och brakar
därnerifrån det stålgrå. I beckmörkret i Judarnskogen dyker
viskningen upp igen: Behöver
du verkligen basera din självuppfattning på hur olik andra du är?
Ja.
Men. Jag är ju det. Ett original. Ju. De vet det. Blir
allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel
på det?
Nja. Njä. Vad orättvist. Så kan man väl inte säga? Är det det
jag gör? Nu bränner tårarna och jag har i distraktion slagit in på
fel stig. Jag står helt frågande inför utfallet från mitt inre,
så för att trösta mig tänker jag på några ord av Torgny
Lindgren. Klockan är halv två när jag kommer hem. Jag går till
bokhyllan, tar fram Ormens
väg på hälleberget
och får skratta igen: ”I det fallet är du besynnerlig, du danar
oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller
tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra
till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int
ska vi vara oppå det särskilda vis som du har skapat oss.” Mitt
skratt är ödsligt och självöverslätande. Jag har fått korn på
något som jag antagligen kommer att glömma igen, för den gåta jag
ställts inför av mig själv har jag inte lyckats lösa. Djupt
tacksam lägger jag varligt gudarösten till rätta i lådan. Jag
låser inte. Förundrad går jag i säng. När jag vaknar morgonen
därpå är jag lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad
jag ska göra med mig själv.
(Utmaning:
viska)
Lysande, allt igenom lysande.
SvaraRaderaHatar den där rösten som inte låter sig plomberas i en grå låda. Hatar den!
SvaraRaderaStort att förmå börja en text på julgransplundring och avsluta som du gör.
SvaraRaderaDen där rösten, alltid den där rösten.
SvaraRaderaBlir allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel på det?
SvaraRaderafastnade där klockrent . Jag vet inte?
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gillar texten mycket och den får mig att tänka en massa saker om att vilja vara speciell, eller inte vilja det, eller att vilja vara speciell på ett speciellt sätt.
SvaraRaderaFniss (faktiskt) älskar allväderskängan på trappen. Och att TL finns med.
SvaraRaderaLås inte lådan, lås inte.
"lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv."de orden tänker jag spara. Punkt.
Du skriver fantastiskt, Ibland mer än det. Jag vet inte hur jag ska kommentera. Ok?
Du skriver fantastiskt.