Life and letters

Kajs fot i gummistöveln kickade igen torpdörren så att rutorna skallrade. Trappen tog hon i två steg. Hon sneddade över bäcken bort mot södra hygget. Orden hon just läst i mejlet trummade otakt mot insidan av hennes huvudskål. ”Har du några foton av Emelie och Gustav tillsammans?” ”Är det sant att de träffades på S:t Lars?” ”Det är särskilt värdefullt att få veta allt du minns om Emelies inläggningar.” ”Jag är förstås särskilt intresserad av andra relationer i Emelies liv.” ”Är det sant att Gustav inspirerade till Henrik-karaktären i Buren av åska?”

På en kulle avbröt hon vadandet i riset och ringde Gustav för första gången på många år.

– De har fått tag på dig, sa hon mörkt in i telefonen och fortsatte:

– De förbannade biograferna!

Den första biografin över moster Emelie kom 1992. Då hade mostern varit borta i bara fyra år. Den var jämförelsevis beskedlig, en litterär biografi av Carl-Magnus Mählkvist, som dock glunkade litet om självmord. I början av 2000-talet var det dags för den andra. Skribenten, vars namn hon inte gärna mindes, hade vänt upp och ner på hela familjen med sitt frossande i detaljer om äktenskap, snedsteg, skilsmässor, utsatta barn, arvstvister, vänskaper och konflikter, sjukdom och död. Symtomatiskt var bibliografin inte fullständig och namnen på två romaner felaktiga. Uppriven hade Kaj ringt vännen Klara, som visade sig vara lika entusiastisk som Kaj var äcklad.

– It's the name of the game, sa Klara. Life and letters, du vet.

– Men det är våra liv också! Och stackars Emelie som var så hemlig om allt! Vilket öde.

– Om man ska vara hemlig får man akta sig för att bli uppburen författare.

– Men boken är orättfärdig och osann! Nu kommer folk att tro att jag norpade åt mig torpet från Sören!

– Du står väl över vad folk tror! Have to go now...

– Mer life and letters, muttrade Kaj för sig själv där hon klafsade fram. Hon hade kommit till Rödbromyren nu, skulle bara korsa tallmon och ta sig hem. Hon hade fått tag i en endaste positiv tanke under sin furiösa promenad och den var att moster Anita, naiv uppgiftslämnare till de tidigare levnadstecknarna, gått hädan. Nu fanns bara hon själv och hennes bror Sören. Hon skulle prata med Sören vad det led.

Kaj kom hem till torpet, smög av sig stövlarna och tassade in i skrivkammaren. Datorn blinkade gult för ytterligare ett mejl. ”p.s. Jag räknar med att min fotograf får plåta Emelies skrivvrå”, stod det där. Hon skrattade till. ”Visst!” svarade hon. Life and letters. Det kunde hon bjuda på. För Emelies skrivvrå var sedan länge hennes egen skrivvrå och bara hon visste vad som tillhört Emelie. Den gamla Olivettin hade hon sålt innan Blocket fanns och Emelies sekretär var hennes belamrade datorbord. Allt var omflyttat med pietetsfull brist på pietet. I fönstret stod alltid en blomma i en hattformad skål av kristall. Den skulle fotografen säkert gå igång på. Kaj hade köpt den själv som sjuåring. En biografisk detalj som ingen någonsin skulle få reda på.

(Utmaning: öde)