En stackars trollkarl

Jag kom till världen med en blixt inbränd i min panna och de som visste sa att jag var en trollkarl, att jag kunde betvinga världen med min magi. Så jag köpte mig ett trollspö på trollkarlarnas egen gata, gick den bästa av trollkarlsskolor och blev litet kär i en rödhårig flicka. Åren gick, jag fick vara med om stora äventyr i den magiska världen men jag kände mig rätt främmande med min blixt och mina runda glasögon. Frågorna malde i mig: varför kunde jag inte betvinga mina egna synproblem? Hur kom det sig att mina trollkonster inte nådde mitt eget hjärta? En dag slog det mig, klart som i en bok, att jag är en av de olyckliga som vill bli visa. Visa människor, inte trollkarlar. Därvidlag hade min magi inte hjälpt mig ett dugg. Jag skulle bli tvungen att börja om från början igen. Men hur? Så fort jag fick ett problem, sträckte jag mig efter mitt trollspö. Vad skulle jag nu sträcka mig efter?

Sensmoralen av denna historia är tvåfaldig: hur mycket vi än tycks vara födda för en viss sorts liv, kan detta liv gå på tvärs med vår strävan. Och vi ska glädja oss när vi kommer till den punkten att allt vi lärt oss verkar ha varit förgäves och vi famlar blint. Därur växer verklighetens magi.

(Utmaning: blixt)

Nedstigning

Hon har fattat alla besluten. Slängt somt och sparat annat, i prydliga högar med band om. Det tar år av smärta att komma fram till Lugnet. Lugnet som bär henne inför det största. Hon skrudar sig i taft och spetsar, är en varm och levande brud. Nu ska hon förmälas med sin Sanne Make, med Kungen under Haven. Han är kall och amfibisk, till en början en så avlägsen tröst. Med åren har han kommit närmare. Nu vet hon var hon ska finna honom. Nu är hon fri. Alla livets nålstick är glömda, gör inte längre ont. Nej, ingenting bekommer henne längre. Egentligen är hon lika redo för det vardagliga livet som för sitt nya liv, det som snart ska stunda. Det är märkligt men sant. Hon speglar sig en sista gång och kan se, som en uppenbarelse, att hon är vacker nu. Det hon aldrig varit.

Hon samlar sina kjolar högt för leran och går barfota ner mot Bråtö brygga. Där ska nedstigningen ske, under de kalla slöjorna av vatten. Allt är kallt. Det är november. Det kalla förbereder henne för hennes nya, stumma, storslagna liv, hand i hand med den ende som stöttat henne under de svåra åren. Kungen under Haven. Han har rätt till henne, kropp och själ och ande. Han ska göra henne så stor som hon är. I en bild ser hon sig själv brisera, i en annan är hon den Drottning som hon snart ska bli. Det är samma bild.

Först blir hon förtrytsam. Kjolarna sväller upp och svävar på ytan. Det är inte värdigt. Hon föser ner dem innan hon äntligen nedstiger. Hennes andra liv ett liv i vatten, av vatten, med vatten. Med sin räddare. Hon är lugn som hon inte varit sedan hon låg i livmodern.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/francescaromanacorreale/11907082073/sizes/z/in/photostream/ )

Nästan exakt fyra

Jag ser genom dimman hur de omger sig med svala, sköna herrar och dricker pärlande drycker. De går så lätt på sina taxklackar och varje klänning slutar exakt fyra centimeter ovanför knät. För exakt fyra år sedan var jag en av dem. Nästan exakt fyra gånger mer skumpa drack jag än de. Jag var den livligaste, den mest skärpta, kanske inte den vackraste men den roligaste ibland oss. Nu står jag utanför och tittar in. Jag känner hur handen med flaskan darrar. Prima zubrówka, livet är för kort för att slösas på skumpa. Jag har fattat mitt val. Blev inte utslängd, det var jag som stängde dörren utifrån. Livet har andra värden är samvaro, som till exempel en brännande polsk vodka med ett litet strå. Jag är inte längtansfull. Det är inte därför jag står här utanför. Jag bara kikar litet grand.

(Utmaning: pärla)

Reflektion

Det är en kall, blöt årstid och jag vandrar mina kvarter, ensammare för varje hörn jag rundar. Är det någon idé? Någon idé att jag putsar skorna varje fredag, på köksbänken i mitt trånga pentry? Att jag därefter borstar min rock? Skulle jag rentav kunna gå här naken? Finns det någon som ser mig? Finns jag alls?

Pensionen kommer i brevlådan varje månad. Jag tär inte mycket på jordens resurser. Sular bara om ibland. De här skorna har jag haft sedan hösten Lindsey försvann och jag började mina vandringar, började krympa, slutade byta ord.

Hemma har jag mina böcker. Jag läser mellan nio och 12.30. Sen går jag ut. Ibland tar jag en bagel på ett litet judiskt hak i grannskapet. Jag äter inte mycket. På eftermiddagen kommer jag hem – tiden beror på årstiden. Sen läser jag igen. Jag köper begagnade pocket på välgörenhetsaffären om jag inte går till biblioteket. Även de böcker jag köper lämnar jag oftast tillbaka igen. Kretslopp. På hyllorna hemma står sådant som jag inte kunnat mista: The Book of Ebenezer LePage. På spaning efter den tid som flytt. Sådant. När jag läser finns en entitet jag kallar jag. Inte när jag går. Men jag går.

Och nu står jag här och reflekterar över min reflektion i rutan. Han i rutan betraktar mig som det spöke jag är. Jag betraktar honom. En gång var han tjugo och levde för att resa. Ack, jo. Resa. Jag har femtio tusen dollar på banken. Det är inte ekonomin som skalat ner mitt liv men i femton år har jag nöjt mig med det lilla. Jag tycker att jag snuddar allt lättare vid marken där jag går. En reflektion i ett fönster är inget märkvärdigt men ibland kan ett spöke övertyga en om att man finns.

(Utmaning: bildpuff idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cedpics/11795248563/sizes/z/in/photostream/ )

Att leka med Marietta

Mördarkungen sitter i Huvudskalleborgen på Dödsplaneten. Ur hans mun sprutar blod och små barn som han har tuggat lite på. De har ont och vrider sig. Alla har stora, äckliga tuggmärken på sina nakna kroppar... Vi försöker ta oss till grinden till de goda madamernas palats men den är låst med tjocka kedjor och hänglås... Vem är det som flåsar bakom oss? Som kommer närmare? Kan någon rädda oss? AAAGH!! Du vaknar. Kanske vaknar du för att du skrek. Kanske vaknar du för att du var på väg att dö. Man kan inte dö i drömmar, säger Marietta. Du tar din kudde och börjar traska uppför trapporna till mammas och pappas säng. Det dunkar i bröstet och svider i ögonen. Som tur är finns det en lampa i trappan. Tre mörka steg till sovrummet där uppe. Det går an, och mörkret inne hos mamma och pappa är nästan mysigt. Du buffar litet på mamma, som sovande ger dig plats, lyfter på täcket och lägger armen om. Ditt snabba hjärta påminner om någon som dog. Var det på riktigt eller på låtsas?

Du känner väl till Dödsplaneten. Huvudskalleborgen och Mördarkungen med. Du har... ärvt dem. Fått dem av Marietta.

– Den tjejen är sjuk i huvet, säger Patrik.

Han vill inte leka med henne. Aldrig. Tuffa Patrik. Du törs inte säga till honom att det ger dig något som du inte kan beskriva, att vara med Marietta. Leka med Marietta. Titta in i hennes blodiga värld.

Att leka med Marietta är att ge upp sig själv. Hon bestämmer allt. Hon för en in i olika miljöer, alla skrämmande. Först verkar det vara samma kaos som Marietta har i sin skolbänk – fast på ett annat sätt, förstås. Men sen – och det är det här du skulle vilja kunna förklara för Patrik och grabbarna... Sen händer något och man förstår att hennes värld hänger ihop. Hon har en värld som hon har byggt alldeles själv inuti sig och den är stor och fruktansvärd och... sann. Och när man ser det vill man ha mer. Till slut behöver man Marietta. Och hon vet om det.

– Mycket mardrömmar nu, gubben, säger mamma på morgonen. Vad är det du drömmer om? Vet du det?

– Inget, säger du.

Inannas mamma har sagt att Inanna inte får leka med Marietta.

Rakels mamma har sagt att Rakel inte får leka med Marietta.

– Inget, har jag sagt! fräser du.

Marietta kommer att vänta på dig på skolgården som vanligt. Du ska ha med dig fem platta stenar och den lilla dolken från pappas skrivbord. De behövs när ni ska göra er räd mot Kräkfurstens likgömma vid Trädet där sagorna slutar. Förväntansfull går du till skolan.

(Utmaning: leka)

Min dotter bär ett frö

Vi går i skymningen över gråa fält. Isvind i ryggen. Vinter till sist. Till sist vinter. Din gråa vantade hand på din gråa parkas, just där magen putar ut en aning. Jag ser det nu, när du berättat.

– Ska ni ta reda på om det är en pojke eller flicka? Många gör ju det nu.

– Det där får falla sig, mamma.

Du smyger undan din hand som om den gjort något otillbörligt.

– Det är ju synd att ni inte känt varandra så länge. Jag minns när...

– Vi har känt varandra i ett år.

– Pappa och jag hade...

– Jag vet.

Vi fortsätter tysta i vårt dystra hemmalandskap. Här har jag fött dig, närt dig, sett dig gå.

– Jag är förstås väldigt glad men också orolig, dristar jag mig till att säga.

– Du är alltid glad och orolig.

– Du får se själv, när du får egna barn!

Din hand far åter mot mellangärdet, landar något under det. Mina undre ögonlock svämmar plötsligt av tårar. Min dotter bär ett frö under sitt hjärta. I stunden när jag tänker det känns det som om jag själv blir satt på undantag.

– Det är synd att ni bor så långt borta. Jag kan inte hjälpa er så mycket.

Du tittar skyggt på mig och vi är hemma.

Vi har roligt. Gör en maffig lasagne, vår gemensamma hemliga favorit. Spelar Ticket to Ride in på sena natten, pappa, du och jag. När jag sen går från badrummet till sängkammaren passerar jag din halvstängda dörr.

– Tur att de inte bor så nära. Hon skulle kväva oss.

Du pratar med Jens. Jag lyssnar fast jag inte vill.

– Mmm. Mmm. Nej, mamma och pappa är inte direkt min förebild när det gäller kärlek. Det gäller mor- och farföräldrarna också. Ja, du fattar vad jag menar. Jag minns så väl...

Äntligen kan jag flytta mina fötter, som grävt sig ner i heltäckningsmattan. Jag vill höra. Jag vill inte. Smärtan spränger i bröstkorgen. Inte direkt min förebild... Det är så orättvist. Jag vill ruska dig, fråga vad du menar. Men jag vet inte om jag vill ha något svar.

(Utmaning: dotter)

Förhandlingen

Jag ligger i förhandlingar med min musa, hon med de udda raggsockorna, det trassliga håret och det tunna barnaskrattet. Hon som smet för en tid sen, alldeles nyss.

– Vad kräver du av mig? frågar jag underdånigt. Jag gör allt för att få dig tillbaka.

Hon svarar inte. Jag hör att hon är där. Det prasslar.

– Charlotte sa att jag skulle sticka vantar till dig. Jag tänkte att halvvantar...

Hon andas. Tungt.

– Nähä. Inte vantar.

Lång tystnad.

– Jag har förstått det som att dealen är att ju mer jag sitter framför datorn...

Nu prasslar det mycket. Är det ett irriterat prassel?

– Snälla, säg någonting!

Ett litet fniss.

– Nej, du har väl inte pratat med mig någonsin, varför skulle du börja nu?

Nu en tystnad som jag uppfattar som uppmärksam. Och en idé uppstår i mitt eget huvud, så som idéerna brukade födas förr – inte en idé till en saga utan handling eller en textsnutt utan slut utan en stark idé om mig själv.

– Jag är för ensam! tänker jag. Jag måste öppna mig mot människorna och världen!

Det är en tanke jag blir ledsen av. Jag känner mig otillräcklig. Men musan myser milt i min nacklob. Hon har mig nu.

– Ska jag kanske acceptera inbjudan att gå på bio i eftermiddag?

Då hör jag hennes skratt.

– Jag vet. Bio är inte så socialt. Men som en början?

Hon skrattar mer. Jag värms av att hon trivs hos mig och lägger försiktigt ner förhandlingarna för den här gången. Hon har mig igen. Ja, det är hon som har mig, inte jag som har henne. Och så har det alltid varit.

Mer om min musa i förrförra puffen.

(Utmaning: handling)

Tillbaka i zendon

Genom världarna tonar ljudet från din lilla klangskål, manar till lydnad, till allvar, till besinning. Du slår ytterligare ett slag. Jag lyfter ögonen mot ditt ansikte. Det är alldeles klart. Du ler. Mina val har varit besynnerliga. Jag kan aldrig hamna där du är. Som så många gör jag onödiga uppror mot sanningen. Du är ett med den där skålen. När du slår igen är du så närvarande att du inte finns. Jag törs vila med blicken vid linjerna kring din mun. Bävar men törs och alla mina begär är för stunden borta, uppslukade av det sublima. Din mun, dina ögon. Jag törs inte se dina ögon, mildheten som strålar ur dem.

Jag har gjort besynnerliga val men ett var detsamma som ditt. Vi började samtidigt i just den här zendon, krånglade oss tillrätta i en förskräckande obekväm halvlotus. Du var ung och hungrig, jag var äldre och påläst och seriös. Jag minns att vi sprang tillsammans från tunnelbanan en gång, för att vara här innan dörren låstes. Vi skrattade. Sen tog karma över. Det var som om du tömde dig på allt, jag blev bara mer full av intrikata funderingar. Länge sedan nu. Jag kan inte gå tillbaka. Inte heller du. Här är vi, du slår på klangskålen, jag tänder ljusen på altaret. Vi är likadant klädda, sitter båda i meditation. Nu bugar jag. Visar respekt för min väg. Min väg, som bar mig förbi den här zendon många gånger. Jag är här igen. Pannan mot golvet. Min halvlotus är obekväm ännu. Jag räknar fortfarande andetagen. Att sitta är som första gången varje gång. Stillnar.

Efteråt kramas vi. Du minns mig också. ”Det är som första gången varje gång”, anförtror jag dig och drunknar i dina medkännande ögon. ”Vad bra!” säger du. ”Vad bra!”

(Utmaning: resonans)

(zendo = meditationslokal)

Vid försvinnandet iklädd...

Det här har aldrig hänt mig förr: idag såg jag min musa skymta. Det var när hon stängde skrivarhålans dörr med foten och stack. ”Kla-bank” sa det och jag blev ensam i tystnaden. Ensam och snöpt. Jag försökte dikta. Det var förfärligt: Min unge brudgum damdamda/Jag tappar hår och tänder/Da damdamdamdadamdada/Han sig ifrån mig vänder. Jag försökte låta bli att inse vad hon betytt för mig i alla år. Alla uppslag, alla hugskott som jag tagit åt mig äran av – det var hon. Och nu var hon borta. Vem är jag, om inte en skrivande? Vad gör jag om jag inte kan sitta vid datorn och stirra på månen? Jag försökte trösta mig: man kan skaffa teve. Läsa böcker. Laga intrikata maträtter. Gå en kurs. Joooo. Men jag trivs bäst här.

Har någon sett henne? Min musa? Hon är rätt liten, har en grå och en grön raggsocka och någon form av pjäxor. Hon såg lekfull ut. Den som finner henne åt mig ska få sin vikt i knäck. Och själv ska hon få... Jag vet inte vad musor gillar. Typiskt. Det var väl därför hon försvann.

(Utmaning: skymta)

Bland de lyckade och fantastiska

Stora och vita, som muterade sockerbitar, ligger funkisvillorna strödda över sluttningarna i Södra Ängby och ikväll, ikväll, sitter jag i en av dem. Jag och de lyckade. Jag och de fantastiska. Vi är en handfull vuxna som har julgransplundring. Vinet är maffigt och den vegetariska buffén fulländad. I den varma atmosfären ännu doftstråk av glühwein och pepparkakor. Bland de lyckade och fantastiska är atmosfären alltid varm och jag hyser en näpen eufori, det bubblar om mig, jag kan inte stoppa mig själv. Här vill jag vara. Jag slänger käft med Stefan, analyserar världen med Carl och kramar kärvänligt Annelie. Jag borde väl vara i periferin men rör mig aningslöst mot en mittpunkt. Leker. Spelar teater. Går på. Det finns inga hot. Jag är utsläppt, lössläppt, avslappnad. De lyckade och fantastiska har öppnat famnen för mig ikväll och generöst breder jag ut armarna tillbaka. Tills viskningen kommer, viskningen från något i mig som vet mer om mig an jag: Du spelar Speciell. Du spelar den Mystiska Främlingen... Förtretat baxar jag tillbaka rösten dit där den hör hemma, i en plomberad låda i det stålgrå utrymmet som kanske kallas själ. Ikväll ska jag bara trivas. Men viskande röster lyder inga plomberingar. När klockan slår tolv och jag tumlar utför trappan, utan att tappa en enda allväderskänga, knakar det redan och brakar därnerifrån det stålgrå. I beckmörkret i Judarnskogen dyker viskningen upp igen: Behöver du verkligen basera din självuppfattning på hur olik andra du är? Ja. Men. Jag är ju det. Ett original. Ju. De vet det. Blir allting mer värdefullt för att du sätter din personliga stämpel på det? Nja. Njä. Vad orättvist. Så kan man väl inte säga? Är det det jag gör? Nu bränner tårarna och jag har i distraktion slagit in på fel stig. Jag står helt frågande inför utfallet från mitt inre, så för att trösta mig tänker jag på några ord av Torgny Lindgren. Klockan är halv två när jag kommer hem. Jag går till bokhyllan, tar fram Ormens väg på hälleberget och får skratta igen: ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå det särskilda vis som du har skapat oss.” Mitt skratt är ödsligt och självöverslätande. Jag har fått korn på något som jag antagligen kommer att glömma igen, för den gåta jag ställts inför av mig själv har jag inte lyckats lösa. Djupt tacksam lägger jag varligt gudarösten till rätta i lådan. Jag låser inte. Förundrad går jag i säng. När jag vaknar morgonen därpå är jag lös i fibrerna och skör. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mig själv.

(Utmaning: viska)

Life and letters

Kajs fot i gummistöveln kickade igen torpdörren så att rutorna skallrade. Trappen tog hon i två steg. Hon sneddade över bäcken bort mot södra hygget. Orden hon just läst i mejlet trummade otakt mot insidan av hennes huvudskål. ”Har du några foton av Emelie och Gustav tillsammans?” ”Är det sant att de träffades på S:t Lars?” ”Det är särskilt värdefullt att få veta allt du minns om Emelies inläggningar.” ”Jag är förstås särskilt intresserad av andra relationer i Emelies liv.” ”Är det sant att Gustav inspirerade till Henrik-karaktären i Buren av åska?”

På en kulle avbröt hon vadandet i riset och ringde Gustav för första gången på många år.

– De har fått tag på dig, sa hon mörkt in i telefonen och fortsatte:

– De förbannade biograferna!

Den första biografin över moster Emelie kom 1992. Då hade mostern varit borta i bara fyra år. Den var jämförelsevis beskedlig, en litterär biografi av Carl-Magnus Mählkvist, som dock glunkade litet om självmord. I början av 2000-talet var det dags för den andra. Skribenten, vars namn hon inte gärna mindes, hade vänt upp och ner på hela familjen med sitt frossande i detaljer om äktenskap, snedsteg, skilsmässor, utsatta barn, arvstvister, vänskaper och konflikter, sjukdom och död. Symtomatiskt var bibliografin inte fullständig och namnen på två romaner felaktiga. Uppriven hade Kaj ringt vännen Klara, som visade sig vara lika entusiastisk som Kaj var äcklad.

– It's the name of the game, sa Klara. Life and letters, du vet.

– Men det är våra liv också! Och stackars Emelie som var så hemlig om allt! Vilket öde.

– Om man ska vara hemlig får man akta sig för att bli uppburen författare.

– Men boken är orättfärdig och osann! Nu kommer folk att tro att jag norpade åt mig torpet från Sören!

– Du står väl över vad folk tror! Have to go now...

– Mer life and letters, muttrade Kaj för sig själv där hon klafsade fram. Hon hade kommit till Rödbromyren nu, skulle bara korsa tallmon och ta sig hem. Hon hade fått tag i en endaste positiv tanke under sin furiösa promenad och den var att moster Anita, naiv uppgiftslämnare till de tidigare levnadstecknarna, gått hädan. Nu fanns bara hon själv och hennes bror Sören. Hon skulle prata med Sören vad det led.

Kaj kom hem till torpet, smög av sig stövlarna och tassade in i skrivkammaren. Datorn blinkade gult för ytterligare ett mejl. ”p.s. Jag räknar med att min fotograf får plåta Emelies skrivvrå”, stod det där. Hon skrattade till. ”Visst!” svarade hon. Life and letters. Det kunde hon bjuda på. För Emelies skrivvrå var sedan länge hennes egen skrivvrå och bara hon visste vad som tillhört Emelie. Den gamla Olivettin hade hon sålt innan Blocket fanns och Emelies sekretär var hennes belamrade datorbord. Allt var omflyttat med pietetsfull brist på pietet. I fönstret stod alltid en blomma i en hattformad skål av kristall. Den skulle fotografen säkert gå igång på. Kaj hade köpt den själv som sjuåring. En biografisk detalj som ingen någonsin skulle få reda på.

(Utmaning: öde)

Perspektiv på det vanliga

”Schloofs” låter det när våra skodon sjunker ner i den vattensjuka gräsmattan utanför Åkeshovs slott. Den som har de gröna gummistövlarna är jag. Den som har de rosa med stiliserade japanska kattungar på är du. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Sprött och stilla stämmer du upp till sång: ”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– ”Vänlig”, rättar jag.

Så många skolavslutningar har du inte varit med om än.

– På sommarn är det ”vänlig”, på vintern är det ”vanlig”, säger du och börjar om från början:

”En vanlig grönskas rika dräkt...”

– Men grönska är väl inte vanlig på vintern? På vintern ska det vara snö. Vi borde åka skidor nu!

Du stannar, tittar upp mot mig, allvarlig.

– Den är vanlig nu. Den har varat ända sen påska.

Jag kontemplerar det perspektivet medan jag rensar tänderna med en ekkvist.

– Det är alldeles för varmt, säger jag lamt.

– Jag vet. Glaciärerna smälter vid polerna.

– Så du vet.

– Alla vet. Teodor i min klass är... är sjuk av oro.

– Och du?

Du fäller huvudet bakåt och jag gör automatiskt detsamma. Lindarnas kronor flätar tak över oss.

– Jag tror... börjar du med outgrundliga blicken uppåt mot trädtaket. Så ändrar du dig.

– Nej, jag tror inte. Jag försöker klara mig med ironi.

– Barn vet inte vad ironi är, säger jag förhastat.

Allt man lärt av Muminmamman är inte nödvändigtvis sant i alla situationer.

– Jag klarar mig med att göra det jag vill göra. Samla Hello Kitty och lära mig laga mat. Läsa om grundämnen och andra länder. Man får inte bara sätta sig och vara förtvivlad.

– Du får mig att tänka på en man på 1500-talet. Han sa att om världen går under i morgon, ska jag idag plantera ett äppelträd.

– Luther.

– Hur visste du det?

– Jag går i skolan, du vet, säger du lätt avfärdande.

– Du. De har dagens lunch på slottet. Ska vi äta litet?

”Schloofs” låter det när vi lirkar stövlarna ur hålen, där vi sjunkit ner. Vi plaskar runt slottet till huvudingången. Du går fram till julgranen som står utanför, omfamnar den så långt du räcker och snusar in dess kärva doft.

(Utmaning: ”vanlig”)

(tack till Werner Aspenström)