Döda blommor

Mike, min älskade Mike, är från Kamerun. Där får man fem år om man är som vi. ”Fast det behövs nästan ingen lagstiftning”, säger Mike. ”Det där sköter mobben om”. Själv är jag florist och delägare i SameHeart Flowers. I början, innan han hade jobb, satt Mike i affären och luktade på blommorna, skyggt intresserad av de ”döda blommorna” - det var snittblommorna, som var liksom syndiga för honom, för att de brutits av och skulle gå under. På vår första Alla hjärtans dag gav han mig en ”levande blomma”, en kungsängslilja i kruka och blev förtretat förvånad, nästan kränkt, över att den också vissnade.

Det är Mike. Han följer mig vart jag går i mitt hjärta. Och jag går mycket. Som delägare i en liten blomsterhandel får man göra allt. Springa bud är en av de sakerna. Svettiga lördagseftermiddagar. Tänk, jag blir bara kärare och kärare.

I lördags var det tredje gången jag kom till Märta nere på Prästvallsområdet på en och samma vecka. Sorgen har blästrat henne, mjukat upp hennes drag och gjort dem mer metalliska samtidigt. När hon ser mig gråter hon. Vi gick på gymnasiet tillsammans, naturvetenskaplig linje. De enda som blev kvar i stan men vi brukar inte umgås. Nu har hon förlorat sin sambo. ”Och jag får inte ens använda konsumkortet längre!” Hon häver ut sin sorg i hink efter hink, ofta ganska banala grejer. Som vad alla myndigheter skriver. Och, ja, coop, då. Begravningen skiter hon i att förbereda, det enda hon bestämt är att jag ska göra en stor kistuppsättning. Malvafärgad med inslag av liljekonvalj. ”Tänk på allergikerna”, säger jag tamt. ”Allergiker göre sig inte besvär”, svarar hon hårt. Jag har jobbat med blommor i många år, sett mycket. Hon kommer att bli bitter. Det ser jag. När jag ser det gråter jag också och stryker hennes kind. Märta! Änka vid trettionio. Jag vet vad jag skulle göra om Mike... Styra rakt in i klipphällen ute vid Metarbadet. Smack. Borta. Så fick de begrava oss skavfötters i samma låda. Maskrosor bara på båren. Slokande långt innan förrättningen startar. Allt kött är hö. ”Kommer du hem på en bit mat?” hör jag mig själv fråga och minns med en gång hon svarar ”nej” att Mike bjuder på stockfisk ikväll. Lättnad. Många svenskar har problem med västafrikanska specialiteter. Märta öppnar flinkt de inslagna blommorna och tar vara på korten. ”Snälla, ta hem de här du”, säger hon. ”Jag har inte fler vaser och det är som om döden står i givakt i de jag har tagit fram”. ”Snälla”, upprepar hon när floristhedern får mig att tveka. Jag tänker att jag måste prata om Mike nu. Att respekten för hennes sorg förutsätter att jag påminner oss om kärlekens möjlighet. ”Mike... min pojk-... du vet att jag har en pojkvän? Ja? Han tycker inte heller om döda blommor.” ”Älskar du honom?” frågar Märta. ”Med varje fiber,” svarar jag. Då pussar hon mig. Och det är då jag säger det som gett mig ångest ända sedan dess. Jag gör det man inte får göra, jag säger sanningen till en sörjande. ”Jag skulle styra in i klipphällen vid Metarbadet” säger jag och det kommer ut som en viskning. Hon nickar stumt. Jag skakar på huvudet, som i ett försök att ta tillbaka det jag sagt.

Hon svarar inte i telefonen längre men hade det hänt något hade man hört. Det vet man som florist, man får höra om dödsfall. Om det hade hänt något hade man hört.

(Utmaning: ”blomsterbud”)