Från en svävande belägenhet

Ibland ser jag för mig dig, Steve, som lekfullt vidrör navelsträngen från din svävande belägenhet innanför din hinna, eller dig, Julia, hur du tillbringar hela tiden i det ljusröda rummet i nästan anspänd fosterställning. Vi sitter i en liten ring på golvet och jag tittar på er, en efter en. Du, Charlie, du föddes att kämpa. Du föddes säkert med din navelsträng i två trånga öglor kring din hals. Tänk, denna första tid i stoisk ensamhet, så atypisk om man jämför med resten av livet, vi har den alla gemensam! Nu säger Steve att jag är borta. Tre gånger får han säga det innan jag kommer upp till tankens yta, till gemenskapen med er. ”What are you thinking of, Veronica?” Jag stålsätter mig inte, utan svarar: ”I'm thinking about what you did with your umbilical cords”.

Tre generade anglosaxer i en ring gör allt för att låtsas om ingenting. Milt men medvetet trycks jag ner igen mot ensamheten i tankens djup för att hämtas upp någon gång senare, när mina associationer är mer rumsrena. Det är blött där jag är, och varmt, och jag svävar.

(Utmaning: ”navelsträng”)