Lyckliga igen

Om jag vore en helt annan skulle jag tappa upp ett hett bad och doftsätta det med lavendel och rosmarin. Champagnen skulle vara redo och de där smördegsknytena med gorgonzola som du tycker så mycket om. Och du skulle komma hit och vi skulle förtroligt bada, champagneglasen farligt balanserande på badkarskanten, mjuka ord och rynkiga tår.

Jag skulle åtminstone bädda rent och ta bort högarna med torkande apelsinskal. Ja, fräscha upp. Ställa böckerna i bokhyllan, samla alla strödda glas och muggar i diskhon. Diska. Du vet. Det där.

I stället sitter jag här på golvet framför den kraschade datorn. Du sa en gång när vi var lyckliga att jag alltid kunde ropa på dig. Att du aldrig skulle vara långt borta.

– Som Gud ungefär? sa jag.

Du skrattade.

– Ja, som Gud. Jag är din lillegud.

Nu ropar jag till dig i en tyst telefonlur:

– Låt oss börja på nytt!

Men jag är inte säker på vem jag åkallar, dig eller Gud. En kvinna som med flit haft sönder sin dator har väl inte rätt till någon annan än Gud. Nu börjar regnet. Det sipprar in genom det öppna fönstret. Det är bara Gud som kan orka med en sådan kvinna. En sådan kvinna är knäpp. Jag ser mig omkring på mina svarta möbler, luddiga av damm. Denna instängdhet. Är det så? Är jag knäpp? Kliniskt knäpp? Jag kurar ihop mig runt mig själv. Vill skrika men inget hörs. Då hör jag stegen! Du är på väg! Jag vet det, för du stampar i min skalle. Hastigt kommer jag upp på fötter, går på jakt efter ett par hyfsat lättdiskade muggar. Jag ska ha teet färdigt när du kommer. Vi ska bli lyckliga igen.

(Utmaning: ”nystart”)