I mitten av himlen och i utkanten

MODERN

I mitten av himlen låg en stor hög med potatis. Eftersom hon var i himlen, förstod hon med ens att den utgjorde summan av alla de potatisar hon kokat för mycket och efter några dagar slängt bort. Aldrig i sitt liv hade hon lärt sig att rätt uppskatta hur många potatisar som skulle gå åt vid en måltid. Hennes noga undanstuvade osäkerhet hade förbjudit henne. Halvvägs upp på högen, ungefär i ögonhöjd, låg en rosa ask. Hon öppnade den, för eftersom hon var i himlen visste hon med ens att den var till henne. I asken låg en svart t-shirt med påskriften: Jag var en god och sparsam husmor. Hon drog den lydigt över huvudet.

DOTTERN

I mitten av en annan himmel låg en stor, stor hög med anteckningsböcker och pärmar. De tycktes svälla och bukta sig av sitt digra innehåll. Eftersom hon var buddhist, visste hon att det finns många himlar och hon var sorgsen över att återfödas i en av dem. Hon hade hoppats på att åter få bli människa, så att hon än en gång kunde sträva efter att bli upplyst. Nåväl. Nu såg hon alltför väl vad som legat mellan henne och upplysningen den här gången: hennes till besatthet gränsande fastklängande vid skrivandet. Gråtande drog hon på sig sin t-shirt, på vilken det stod: Jag skulle ha blivit en stor författare om inte...

DEN OKÄNDE MANNEN

I utkanten av himlen spankulerade en okänd man med träben. Ja, man kan spankulera även om man har träben. Och eftersom denne man var vis, visste han att alla himlar och alla tider möts i den heliga stund vi kallar nu, så han kallade på Modern och Dottern. De kom, den ena generad och den andra modfälld, men de blev glada över att se varandra. Mannen bad dem vänligt sitta ner och sen följde en lång utläggning, under vilken han med sin välmodulerade stämma talade om för dem sanningen om precis hur allting hänger ihop! Kvinnorna var entusiastiska, ja, dottern satt och spelade in honom med sin mobiltelefon för att kunna sno delar av hans tal till ännu en halvfärdig roman... Han talade så länge och han talade så väl. Inte förrän han fick ett rosa paket i skallen tystnade han. Dottern räckte honom det vackra paketet och han öppnade det med minen hos någon som blivit otillbörligt avbruten. Stumt läste han texten på sin t-shirt, stumt böjde han sig fram och kysste kvinnornas fötter och med axlar skakande av gråt gick han ifrån dem. Modern hade dock sett en skymt av påskriften på hans t-shirt: Jag kunde frälsa världen.

Modern och dottern blev kvar, stirrande på varandra.

– Men vad är det här? sa modern argt.

– Det är väl en slags mellanstation, kan man säga, svarade dottern. Man ska reflektera över sitt liv, göra det bättre, kanske.

– Det är väl för sent?

– Det beror på hur man ser det.

De satt tysta en stund.

– Jag tänker på Torgny Lindgren, sa modern sen.

– Vadå? Är han också här? frågade dottern hoppfullt.

– Det vet jag inte men han skrev så bra i Ormens väg på hälleberget.

– Vad skrev han då?

– ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå just det särskilda vis som du har skapat oss.”

De böjde sig mot varandra och fnissade. En myra kröp över moderns hand. Någonstans ljöd klangen av en klocka. Modern och dottern fnissade igen.

(Utmaning: ”livslögn(er)”)