Final Countdown

(Tänk er introt till Europes The Final Countdown)

En del säger att det bara gått nedåt sedan dess. Suzanne Ostens Bröderna Mozart blir Olof Palmes sista filmföreställning någonsin. Ett par kvarter från bion lägger han sig och dör. De säger att Sveriges oskuldsfullhet pulserade ur honom med varje droppe blod. Han lämnade världen och vi blev ett vanligt land i den.

O, jag vet inte. (Tänk er samma riff litet svagt i bakgrunden)

Finns det några vanliga länder?

Är det inte vår förmätenhet som säger oss att vi hade en särskild oskuldsfullhet?

Jag råkar känna två personer som oberoende av varandra var och snokade på mordplatsen. Den ene hittade en kula och blev kvarhållen ett par dygn när han kom med den till polisen (han är nämligen av utländsk härkomst). På Karolinska låg frun och födde barn. Den andre strök bara omkring och hans anletsdrag återuppstod sannolikt i den berömda fantombilden.

(Nu återtar riffet i styrka)

Jag tror på människan före systemen.

Jag tror vi är körda men att vi kan skapa in i det sista.

Strukturerna eller individerna? Du väljer.

Jag känner också hon som föddes då, vid Olof Palmes frånfälle. Dottern till mannen med kulan. Hon är ett levande bevis på att mordet hände för väldigt länge sedan. Rymdfärjan Challenger gick ner för räkning, Fermenta likaså och aids var den stora fasan. Väldigt längesen. Samma vår lanserade Europe The Final Countdown. Världen kommer aldrig att bli densamma. Men har den nånsin varit det, strängt taget?

(Utmaning: ”nedräkning”)