I stället för käpp

Jag tyr mig till dem som har något att lära mig, det vill säga till hela befolkningen. (Nej, det är inte falsk ödmjukhet, det är ett mått på min exceptionella läraktighet.) Sedan applicerar jag det jag lärt på nya situationer, i nya miljöer, och blir förklarad ett geni. Då säger jag: ”Detta lärde jag av min kusin” eller ”i min stam gör vi såhär”. (Jag vet inte ens namnet på min stam.) Ära blir större när den sprids på många huvuden. Så går jag med ryggen rak i en nebulosa av ära och får ständigt lära mig nya ting. Jag vidgar, vidgar.

Man kan göra så mycket med sina timmar. Det är delvis ett val man har. Mina fria stunder använder jag till att tjäna mänskligheten. (Inte av godhet, nej nej, utan för att tillfredsställa mig själv.) Det gör att jag går till brädden fylld och alltså skrider gravitetiskt. De som ser det utifrån kallar det för värdighet. För mig, som ser insidan, är det bara stolthet. Jag borde ha en spatserkäpp att svänga litet med men käpparna har gått ur modet. Det är svårt att uttrycka värdigheten utan att yppa stoltheten om man inte har en spatserkäpp. (Vissla kan jag förstås knappast göra.) Som kompromiss knäpper jag händerna på ryggen.

(Utmaning: ”värdighet”)