Första slaget

– Du har lämnat motstridiga uppgifter!

– Försök inte prata byråkratiska med mig!

– Slingra dig inte. Först sa du att du var i tvättstugan, sen sa du att du stod på gården och pratade med Louise.

– Jamen herregud – jag gjorde det ena först och det andra sen.

– Och så kom Mikael. Har jag inte sagt att du inte får prata med Mikael? Vare sig i tvättstugan eller på gården eller någonstans. Du är gift! Med mig!

– Han pratade med mig. Vaddå? Skulle jag stå stum och inte svara?

– Ja!

– Det går inte i realiteten, det förstår du väl?

Realiteten – ett dammigt, skrapat soffbord med spridda kuponger från Svenska spel och ett par flaskor. Vinklade persienner och en döv teveapparat som skränar. Det här är hans kungarike. Evig skymning. Han lämnar det aldrig utom när han längtar efter sin fru. Det gör han alltmer sällan. Nu sitter han i kalsonger, svarta med röda revärer, och vrålar åt henne, sin fru. Hon som har jobb och litet sparat. Hon som rör sig in och ut. Det är en sådan där stund när han har makt. Ju trängre hans rike, desto mer makt, känns det som. I stunden. Han skriker och gapar, blir stor av det. Men utanför det här rummet är han blind. Han vet det. Hon vet det. Hon hade lätt kunnat dölja att hon råkat på Mikael. Det är därför han slår, för att hon inte ens bryr sig om att ljuga. Det är det första slaget.

(Utmaning: ”motstridigt”)