Det hände nu i kväll, sådär kvart i åtta

– Men ord står ju mot ord, säger jag trubbigt, gällt.

Jag har sett handgemänget mellan de två kvinnorna när jag kommit släntrande upp mot porten. Häggens blommor dalar redan, snöar återhållet mot deras blonda huvuden. Det är ett slagsmål som är svårt att tyda. Det såg ut som om de gick samman i frid och ro nedför backen från porten, sen blixtvände de och började slåss och dra i varandra.

– Snälla hjälp mig, ropar den ena, den som är äldre, till mig när jag kommer närmare.

Hon ser hysterisk ut, svinrygg i upplösning, läppstiftsblaffa. Den andra säger lugnt, överrtalande:

– Men mamma, du gör illa mig!

– Hon är sjuk och måste tillbaka in, säger den upplösta och den andra lirkar:

– Sluta nu, mamma, sluta.

Den uppjagade skriker åter till mig att jag ska hjälpa henne. Jag frågar med vad. Fortfarande har jag inte kunnat läsa situationen.

– Min dotter har druckit för mycket alkohol och får inte åka tillbaka till sina barn. Hon måste stanna här hos mig. Se, det ligger en tom ölburk i kassen!

Den yngre hänger med huvudet, säger:
– Det är inte så. Det är inte så.

Jag uppmanas åter att hjälpa till. Jag känner mig som en val som hamnat i sanden. Det är då jag säger det:

– Men ord står ju mot ord.

Jag tittar uppmuntrande på den yngre kvinnan som inte säger någonting. Kränkningen att inte omedelbart bli åtlydd får den äldre att se rent vansinnig ut. Hon skriker något åt mig samtidigt som hon rycker och drar i dotterns spensliga kropp. Så kommer ytterligare en kvinna och mamman ropar:

– Kan du hjälpa mig då, om man nu inte blir trodd här?

Stumt håller den nyanlända upp porten och hjälper till att bända loss dotterns fingrar. Det går på mindre än en minut, så fortsätter brottningsmatchen inne i foajén.

– Jag tror faktiskt att det var sant, säger kvinnan till mig när vi tillsammans rundar husets gavel.

Jag är tyst.

– Jag har sett dem tidigare. Jag tror att det var sant.

Mina händer darrar.

– Ja, jag går i alla fall in genom den andra porten, säger jag och ruskar på mig.

– Det finns mycket som man inte vill se och inte vara med om, särskilt om det är barn inblandade, säger den andra liksom uppfordrande.

Jag bryr mig inte om att få sista ordet. Det gamla, som jag skulle ha sagt för femton år sen, du vet: ”Jag är inte rädd för att se och vara med om men vad som skrämde mig var att jag inte kunde tolka situationen och tvångsåtgärder är bland det sista... för jag har faktiskt erfarenhet...” Ja. Du vet. För femton år sen skulle jag väl ha bett dem sätta sig ner båda två på marken och haft ett litet ickevåldsligt seminarium där vi kommit fram till exakt vad som hänt och hur vi kunnat lösa situationen. Nu gick jag bara in i huset genom en annan port.

(Utmaning: ”hjärtskärande”)