Mike,
min älskade Mike, är från Kamerun. Där får man fem år om man är
som vi. ”Fast det behövs nästan ingen lagstiftning”, säger
Mike. ”Det där sköter mobben om”. Själv är jag florist och
delägare i SameHeart Flowers. I början, innan han hade jobb, satt
Mike i affären och luktade på blommorna, skyggt intresserad av de
”döda blommorna” - det var snittblommorna, som var liksom
syndiga för honom, för att de brutits av och skulle gå under. På
vår första Alla hjärtans dag gav han mig en ”levande blomma”,
en kungsängslilja i kruka och blev förtretat förvånad, nästan
kränkt, över att den också vissnade.
Det
är Mike. Han följer mig vart jag går i mitt hjärta. Och jag går
mycket. Som delägare i en liten blomsterhandel får man göra allt.
Springa bud är en av de sakerna. Svettiga lördagseftermiddagar.
Tänk, jag blir bara kärare och kärare.
I
lördags var det tredje gången jag kom till Märta nere på
Prästvallsområdet på en och samma vecka. Sorgen har blästrat
henne, mjukat upp hennes drag och gjort dem mer metalliska samtidigt.
När hon ser mig gråter hon. Vi gick på gymnasiet tillsammans,
naturvetenskaplig linje. De enda som blev kvar i stan men vi brukar
inte umgås. Nu har hon förlorat sin sambo. ”Och jag får inte ens
använda konsumkortet längre!” Hon häver ut sin sorg i hink efter
hink, ofta ganska banala grejer. Som vad alla myndigheter skriver.
Och, ja, coop, då. Begravningen skiter hon i att förbereda, det
enda hon bestämt är att jag ska göra en stor kistuppsättning.
Malvafärgad med inslag av liljekonvalj. ”Tänk på allergikerna”,
säger jag tamt. ”Allergiker göre sig inte besvär”, svarar hon
hårt. Jag har jobbat med blommor i många år, sett mycket. Hon
kommer att bli bitter. Det ser jag. När jag ser det gråter jag
också och stryker hennes kind. Märta! Änka vid trettionio. Jag vet
vad jag skulle göra om Mike... Styra rakt in i klipphällen ute vid
Metarbadet. Smack. Borta. Så fick de begrava oss skavfötters i
samma låda. Maskrosor bara på båren. Slokande långt innan
förrättningen startar. Allt kött är hö. ”Kommer du hem på en
bit mat?” hör jag mig själv fråga och minns med en gång hon
svarar ”nej” att Mike bjuder på stockfisk ikväll. Lättnad.
Många svenskar har problem med västafrikanska specialiteter. Märta
öppnar flinkt de inslagna blommorna och tar vara på korten.
”Snälla, ta hem de här du”, säger hon. ”Jag har inte fler
vaser och det är som om döden står i givakt i de jag har tagit
fram”. ”Snälla”, upprepar hon när floristhedern får mig att
tveka. Jag tänker att jag måste prata om Mike nu. Att respekten för
hennes sorg förutsätter att jag påminner oss om kärlekens
möjlighet. ”Mike... min pojk-... du vet att jag har en pojkvän?
Ja? Han tycker inte heller om döda blommor.” ”Älskar du honom?”
frågar Märta. ”Med varje fiber,” svarar jag. Då pussar hon
mig. Och det är då jag säger det som gett mig ångest ända sedan
dess. Jag gör det man inte får göra, jag säger sanningen till en
sörjande. ”Jag skulle styra in i klipphällen vid Metarbadet”
säger jag och det kommer ut som en viskning. Hon nickar stumt. Jag
skakar på huvudet, som i ett försök att ta tillbaka det jag sagt.
Hon
svarar inte i telefonen längre men hade det hänt något hade man
hört. Det vet man som florist, man får höra om dödsfall. Om det
hade hänt något hade man hört.
(Utmaning:
”blomsterbud”)
Jättebra skrivet! Otäck berättelse!
SvaraRaderaJag är mållös.
SvaraRaderaOjoj.
SvaraRaderaHi, i think that i sаω yοu ѵіsited my wеb
SvaraRaderaѕite thus і came to “геturn
the favor”.I'm trying to find things to improve my website!I suppose its ok to use a few of your ideas!!
Here is my webpage :: Have to Compare Hotels Rates?
Vilken text. Tappar andan.
SvaraRadera