Lille Tisseltott

Den lille Tisseltott var vimsig och spelades många spratt. De handlade om färger, om språk och ditt och datt. Nu blev han lämnad ensam i gårdens mörka hörn. Hans vingpennor var brustna för de hade fått en törn. Han kraxade så ensamt och han blödde i sin själ. Då mindes han sin mammas ord, de ville honom väl: ”Min älskling, lille Tisseltott, du är så svart och vit. Andra fåglar hackar på dig, kallar dig för 'skit'. Du ska alltid kraxa men det är inte fult. Bre ut din dräkt och skåda hur den sprakar blått och grönt. Inte rosa eller rött eller umbra eller gult... Men var stolt: att se en skata lyfta – inget är så skönt.”

Han kunde inte lyfta. Var därtill alltför trött. Men han putsa' sina fjädrar och såg nåt väldigt sött. I allt det svart-och-vita metallicblått var gömt. Ja, fjädrarnas skimmergröna... han hade sett men glömt. I glädje flaxade han till och alla fåglar såg på Tisseltott som skapade en tjusig blå-grön våg.

Sen den dagen har vår Tisseltott alla kamrater som han vill men han tar inte framsträckt klo och bjuder inte till. Han nobbar alla mobbare och den som är för stark. I stället går han fram till mörka hörn i varje enslig park. Där hittar han de skator som andra brutit ner. Han samlar dem och visar fjädrarna, och så blir de fler.

Sen dess de drar från björk till björk och skriar ut sin tro: att alla har en rätt till liv och rätt till rufsigt bo. Det låter kanske retsamt när de kraxar på sådär, ty så är det med förtryckta: liknar herrarna som bär. När de dyker mot en pilfink eller snor en stares kvist är det hämnd för gångna tider, ja det är sant och visst.

(Utmaning: ”Färgsprakande”)