Jaha

I min värld ska allt vara vanligt. Ingen ska höja på ögonbrynen åt någonting. Blotta ordet ”chockera” chockerar mig. Det nakna och det bögiga, det slafsiga och det frispråkiga – allt tuggar jag i mig sävligt och med samma talande minspel som en vinbergssnäcka. Mitt svar till livet: ett trött ”jaha”.

(Utmaning: "chockerande")

Final Countdown

(Tänk er introt till Europes The Final Countdown)

En del säger att det bara gått nedåt sedan dess. Suzanne Ostens Bröderna Mozart blir Olof Palmes sista filmföreställning någonsin. Ett par kvarter från bion lägger han sig och dör. De säger att Sveriges oskuldsfullhet pulserade ur honom med varje droppe blod. Han lämnade världen och vi blev ett vanligt land i den.

O, jag vet inte. (Tänk er samma riff litet svagt i bakgrunden)

Finns det några vanliga länder?

Är det inte vår förmätenhet som säger oss att vi hade en särskild oskuldsfullhet?

Jag råkar känna två personer som oberoende av varandra var och snokade på mordplatsen. Den ene hittade en kula och blev kvarhållen ett par dygn när han kom med den till polisen (han är nämligen av utländsk härkomst). På Karolinska låg frun och födde barn. Den andre strök bara omkring och hans anletsdrag återuppstod sannolikt i den berömda fantombilden.

(Nu återtar riffet i styrka)

Jag tror på människan före systemen.

Jag tror vi är körda men att vi kan skapa in i det sista.

Strukturerna eller individerna? Du väljer.

Jag känner också hon som föddes då, vid Olof Palmes frånfälle. Dottern till mannen med kulan. Hon är ett levande bevis på att mordet hände för väldigt länge sedan. Rymdfärjan Challenger gick ner för räkning, Fermenta likaså och aids var den stora fasan. Väldigt längesen. Samma vår lanserade Europe The Final Countdown. Världen kommer aldrig att bli densamma. Men har den nånsin varit det, strängt taget?

(Utmaning: ”nedräkning”)

I mitten av himlen och i utkanten

MODERN

I mitten av himlen låg en stor hög med potatis. Eftersom hon var i himlen, förstod hon med ens att den utgjorde summan av alla de potatisar hon kokat för mycket och efter några dagar slängt bort. Aldrig i sitt liv hade hon lärt sig att rätt uppskatta hur många potatisar som skulle gå åt vid en måltid. Hennes noga undanstuvade osäkerhet hade förbjudit henne. Halvvägs upp på högen, ungefär i ögonhöjd, låg en rosa ask. Hon öppnade den, för eftersom hon var i himlen visste hon med ens att den var till henne. I asken låg en svart t-shirt med påskriften: Jag var en god och sparsam husmor. Hon drog den lydigt över huvudet.

DOTTERN

I mitten av en annan himmel låg en stor, stor hög med anteckningsböcker och pärmar. De tycktes svälla och bukta sig av sitt digra innehåll. Eftersom hon var buddhist, visste hon att det finns många himlar och hon var sorgsen över att återfödas i en av dem. Hon hade hoppats på att åter få bli människa, så att hon än en gång kunde sträva efter att bli upplyst. Nåväl. Nu såg hon alltför väl vad som legat mellan henne och upplysningen den här gången: hennes till besatthet gränsande fastklängande vid skrivandet. Gråtande drog hon på sig sin t-shirt, på vilken det stod: Jag skulle ha blivit en stor författare om inte...

DEN OKÄNDE MANNEN

I utkanten av himlen spankulerade en okänd man med träben. Ja, man kan spankulera även om man har träben. Och eftersom denne man var vis, visste han att alla himlar och alla tider möts i den heliga stund vi kallar nu, så han kallade på Modern och Dottern. De kom, den ena generad och den andra modfälld, men de blev glada över att se varandra. Mannen bad dem vänligt sitta ner och sen följde en lång utläggning, under vilken han med sin välmodulerade stämma talade om för dem sanningen om precis hur allting hänger ihop! Kvinnorna var entusiastiska, ja, dottern satt och spelade in honom med sin mobiltelefon för att kunna sno delar av hans tal till ännu en halvfärdig roman... Han talade så länge och han talade så väl. Inte förrän han fick ett rosa paket i skallen tystnade han. Dottern räckte honom det vackra paketet och han öppnade det med minen hos någon som blivit otillbörligt avbruten. Stumt läste han texten på sin t-shirt, stumt böjde han sig fram och kysste kvinnornas fötter och med axlar skakande av gråt gick han ifrån dem. Modern hade dock sett en skymt av påskriften på hans t-shirt: Jag kunde frälsa världen.

Modern och dottern blev kvar, stirrande på varandra.

– Men vad är det här? sa modern argt.

– Det är väl en slags mellanstation, kan man säga, svarade dottern. Man ska reflektera över sitt liv, göra det bättre, kanske.

– Det är väl för sent?

– Det beror på hur man ser det.

De satt tysta en stund.

– Jag tänker på Torgny Lindgren, sa modern sen.

– Vadå? Är han också här? frågade dottern hoppfullt.

– Det vet jag inte men han skrev så bra i Ormens väg på hälleberget.

– Vad skrev han då?

– ”I det fallet är du besynnerlig, du danar oss på ett alldeles särskilt vis, stora oppå oss eller tjurskalliga eller vad som helst, och sedan förbrukar du liven våra till att underrätta oss om att just sådana ska vi icke vara, int ska vi vara oppå just det särskilda vis som du har skapat oss.”

De böjde sig mot varandra och fnissade. En myra kröp över moderns hand. Någonstans ljöd klangen av en klocka. Modern och dottern fnissade igen.

(Utmaning: ”livslögn(er)”)

Lyckliga igen

Om jag vore en helt annan skulle jag tappa upp ett hett bad och doftsätta det med lavendel och rosmarin. Champagnen skulle vara redo och de där smördegsknytena med gorgonzola som du tycker så mycket om. Och du skulle komma hit och vi skulle förtroligt bada, champagneglasen farligt balanserande på badkarskanten, mjuka ord och rynkiga tår.

Jag skulle åtminstone bädda rent och ta bort högarna med torkande apelsinskal. Ja, fräscha upp. Ställa böckerna i bokhyllan, samla alla strödda glas och muggar i diskhon. Diska. Du vet. Det där.

I stället sitter jag här på golvet framför den kraschade datorn. Du sa en gång när vi var lyckliga att jag alltid kunde ropa på dig. Att du aldrig skulle vara långt borta.

– Som Gud ungefär? sa jag.

Du skrattade.

– Ja, som Gud. Jag är din lillegud.

Nu ropar jag till dig i en tyst telefonlur:

– Låt oss börja på nytt!

Men jag är inte säker på vem jag åkallar, dig eller Gud. En kvinna som med flit haft sönder sin dator har väl inte rätt till någon annan än Gud. Nu börjar regnet. Det sipprar in genom det öppna fönstret. Det är bara Gud som kan orka med en sådan kvinna. En sådan kvinna är knäpp. Jag ser mig omkring på mina svarta möbler, luddiga av damm. Denna instängdhet. Är det så? Är jag knäpp? Kliniskt knäpp? Jag kurar ihop mig runt mig själv. Vill skrika men inget hörs. Då hör jag stegen! Du är på väg! Jag vet det, för du stampar i min skalle. Hastigt kommer jag upp på fötter, går på jakt efter ett par hyfsat lättdiskade muggar. Jag ska ha teet färdigt när du kommer. Vi ska bli lyckliga igen.

(Utmaning: ”nystart”)

Första slaget

– Du har lämnat motstridiga uppgifter!

– Försök inte prata byråkratiska med mig!

– Slingra dig inte. Först sa du att du var i tvättstugan, sen sa du att du stod på gården och pratade med Louise.

– Jamen herregud – jag gjorde det ena först och det andra sen.

– Och så kom Mikael. Har jag inte sagt att du inte får prata med Mikael? Vare sig i tvättstugan eller på gården eller någonstans. Du är gift! Med mig!

– Han pratade med mig. Vaddå? Skulle jag stå stum och inte svara?

– Ja!

– Det går inte i realiteten, det förstår du väl?

Realiteten – ett dammigt, skrapat soffbord med spridda kuponger från Svenska spel och ett par flaskor. Vinklade persienner och en döv teveapparat som skränar. Det här är hans kungarike. Evig skymning. Han lämnar det aldrig utom när han längtar efter sin fru. Det gör han alltmer sällan. Nu sitter han i kalsonger, svarta med röda revärer, och vrålar åt henne, sin fru. Hon som har jobb och litet sparat. Hon som rör sig in och ut. Det är en sådan där stund när han har makt. Ju trängre hans rike, desto mer makt, känns det som. I stunden. Han skriker och gapar, blir stor av det. Men utanför det här rummet är han blind. Han vet det. Hon vet det. Hon hade lätt kunnat dölja att hon råkat på Mikael. Det är därför han slår, för att hon inte ens bryr sig om att ljuga. Det är det första slaget.

(Utmaning: ”motstridigt”)

Döda blommor

Mike, min älskade Mike, är från Kamerun. Där får man fem år om man är som vi. ”Fast det behövs nästan ingen lagstiftning”, säger Mike. ”Det där sköter mobben om”. Själv är jag florist och delägare i SameHeart Flowers. I början, innan han hade jobb, satt Mike i affären och luktade på blommorna, skyggt intresserad av de ”döda blommorna” - det var snittblommorna, som var liksom syndiga för honom, för att de brutits av och skulle gå under. På vår första Alla hjärtans dag gav han mig en ”levande blomma”, en kungsängslilja i kruka och blev förtretat förvånad, nästan kränkt, över att den också vissnade.

Det är Mike. Han följer mig vart jag går i mitt hjärta. Och jag går mycket. Som delägare i en liten blomsterhandel får man göra allt. Springa bud är en av de sakerna. Svettiga lördagseftermiddagar. Tänk, jag blir bara kärare och kärare.

I lördags var det tredje gången jag kom till Märta nere på Prästvallsområdet på en och samma vecka. Sorgen har blästrat henne, mjukat upp hennes drag och gjort dem mer metalliska samtidigt. När hon ser mig gråter hon. Vi gick på gymnasiet tillsammans, naturvetenskaplig linje. De enda som blev kvar i stan men vi brukar inte umgås. Nu har hon förlorat sin sambo. ”Och jag får inte ens använda konsumkortet längre!” Hon häver ut sin sorg i hink efter hink, ofta ganska banala grejer. Som vad alla myndigheter skriver. Och, ja, coop, då. Begravningen skiter hon i att förbereda, det enda hon bestämt är att jag ska göra en stor kistuppsättning. Malvafärgad med inslag av liljekonvalj. ”Tänk på allergikerna”, säger jag tamt. ”Allergiker göre sig inte besvär”, svarar hon hårt. Jag har jobbat med blommor i många år, sett mycket. Hon kommer att bli bitter. Det ser jag. När jag ser det gråter jag också och stryker hennes kind. Märta! Änka vid trettionio. Jag vet vad jag skulle göra om Mike... Styra rakt in i klipphällen ute vid Metarbadet. Smack. Borta. Så fick de begrava oss skavfötters i samma låda. Maskrosor bara på båren. Slokande långt innan förrättningen startar. Allt kött är hö. ”Kommer du hem på en bit mat?” hör jag mig själv fråga och minns med en gång hon svarar ”nej” att Mike bjuder på stockfisk ikväll. Lättnad. Många svenskar har problem med västafrikanska specialiteter. Märta öppnar flinkt de inslagna blommorna och tar vara på korten. ”Snälla, ta hem de här du”, säger hon. ”Jag har inte fler vaser och det är som om döden står i givakt i de jag har tagit fram”. ”Snälla”, upprepar hon när floristhedern får mig att tveka. Jag tänker att jag måste prata om Mike nu. Att respekten för hennes sorg förutsätter att jag påminner oss om kärlekens möjlighet. ”Mike... min pojk-... du vet att jag har en pojkvän? Ja? Han tycker inte heller om döda blommor.” ”Älskar du honom?” frågar Märta. ”Med varje fiber,” svarar jag. Då pussar hon mig. Och det är då jag säger det som gett mig ångest ända sedan dess. Jag gör det man inte får göra, jag säger sanningen till en sörjande. ”Jag skulle styra in i klipphällen vid Metarbadet” säger jag och det kommer ut som en viskning. Hon nickar stumt. Jag skakar på huvudet, som i ett försök att ta tillbaka det jag sagt.

Hon svarar inte i telefonen längre men hade det hänt något hade man hört. Det vet man som florist, man får höra om dödsfall. Om det hade hänt något hade man hört.

(Utmaning: ”blomsterbud”)

Maskrosorna fröar in till oss

I år har hon informerat, den tokiga kärringen i huset längst ner mot Snöbollsvägen. Hon är visst kvinnlig präst också. Det borde finnas regler för hur man får handskas med sin egendom och inte. Ja, men faktiskt. De påverkar ju oss också, hennes stolliga idéer. Och hur kan hon ha så lång semester? ”Det rör sig om sju veckor, mellan sjuttonde juni och fjärde augusti” sa hon när hon gick runt i husen här på gatan och på Snöbollsvägen med. Ja, så sa hon i alla fall till oss. Vi vanliga får nöja oss med fem veckor, vi. Stor på sig är hon men hon försöker prata så vanligt som möjligt när hon pratar med oss. De går väl på kurs i att vara trevlig. ”Det blev ju några missförstånd sist”. Det var det enda hon sa om förra sommaren. ”Blev ju några missförstånd så jag tänkte att jag skulle tala om...” … att i år ska den där knarkarbruden eller vad det är vara husvakt igen. ”Hon blir så glad av att ha en trädgård omkring sig.” Visst, visst. I fjol klippte hon gräset en gång. Maskrosorna fröar in till oss som sköter oss men det tänker väl varken hon eller prästkärringen på. ”Beata har haft det svårt, så hon behöver mycket space.” Det var väl en pik till mig för att jag bussade snuten på henne när hon tog dit karlar. Ja, det gjorde Grönlunds med, när hon gav sig ut att vattna landen klockan fyra på morgonen. De visste ju inte om henne. Jag förstår dem. Vi har faktiskt Grannsamverkan mot brott.

Jaha. Så blir det en sommar till med skränig musik, sån där klassisk, och saker spridda över hela gräsmattan därnere så det ser ut som Taikon och tvättlinan full med saker man inte kan nämna, hela sommaren. Det borde finnas förordningar för vem man får låna ut sitt hus till. I långa loppet sjunker värdena på våra hus också. Det är inte rättvist. Det borde prästkärringen förstå.

(Utmaning: ”utanförskap”)

Trädhuset

Vi klättrar upp i trädhuset, du före med dina gängliga ben som försvinner upp i blårandiga shorts. Det är nästan vita ben, utan myggbett och skråmor. Nu jobbar du inne i stan och tar båten ut bara en helg då och då.

Vi byggde trädhuset för tio somrar sen, när jag var tolv. Det var din pappas födelsedagspresent till mig. Han hivade upp virke med block och talja. Och vi spikade, ömma tummar, både papporna och vi.

Trädhuset. Därifrån såg man ända ut till Skeppars holmar och bortom. De första somrarna var det lekstuga, piratbåt, hemligt högkvarter – allt där en repstege kom till användning. Sen följde de knepiga somrarna, när vi smög dit en och en, liksom råkade träffas och med böjda huvuden kände på varandras kroppar.

Jag tror att du växte ifrån både trädhuset i den gamla eken och mig efter det. Började sommarjobba långt bort i Kalmar, var kanske två helger ute på ön. Vi träffades på marken och du ville prata lit-ter-a-tur. I trädhuset kom det upp ett inramat fotografi av Virginia Woolf, trots att du hävdade, liksom jag, att du aldrig var där. Jag skrev i lönndom, korta dikter, men vågade inte ana att det kunde ha med lit-ter-a-tur att göra och visste inte vem jag skulle sätta upp på väggen.

I själva verket var trädhuset min skrivarlya och mitt läsarrum dessa ensamma somrar när du gett dig av. Jag skrev med ångest om en döende planet och med pirrande aning om ett större liv. Allt skrev jag, allt. Och en dag, vid ett av dina besök, hade du upptäckt diktpärmen.

– Får jag läsa? frågade du så respektfullt, nere på marken.

Mot min vilja lät jag dig göra det. Det gick ett dygn.

– Jag föreslår att vi träffas uppe i trädhuset, sa du sen. Om du vill ha mina synpunkter?

Nu är vi på väg upp i trädhuset. Dina ben ser ut som förr och ändå inte. Jag är litet darrig under fotsulorna, vet inte vad jag ska föreställa mig. Jag ser framför mig hur du öppnar pärmen, tittar på mig och säger:

– Jag har läst dina texter och...

Sen vet jag inte mer.

(Utmaning: ”kritisera”)

You're my honeysuckle

Every honey bee

fills with jealousy

when they see you out with me...

Falskt nynnar du Fats Wallers ”Honeysuckle Rose” medan du diskar upp efter vår torra frukost. Din stämma är så falsk att jag inte bryr mig. Melodin går upp när den ska gå upp och ner när den ska gå ner, någon särskild ton är det inte fråga om.

You're my sugar – so sweet when you stir it up

Du sjunger i alla fall inte om Jesus! Och du står rakt upp och ner och diskar och idag har du inte kommit med några propåer om att jag ska hjälpa dig. Jag har sluppit din strumptvätt, din rakning, din avhandling, dig.

Jag rakar med kniv, inte hyvel och jag striglar noga efter varje tag.

– Om du ville kunde du dräpa mig med den där, säger du skrattande nästan varje gång.

Jag svänger snabbt ut bladet, tar taget över adamsäpplet. Det är som om det darrar.

– Eller hur? säger du med underlig segervisshet och jag hummar ett “jo”.

Men idag ingen rakning. Jag går ut och tar hand om kaprifolen. Jag vill bara flytta den dit där det är mera ljus men den har klamrat sig fast vid västra spaljén med all sin förmåga. Jag bänder och sliter, är snart helt omfamnad av den. Ska den äta mig och svälja mig som ett Tim Burton-träd? Jag kommer ingenstans. Genom det öppna vardagsrumsfönstret hör jag svagt:

When you're passing by

flowers droop and sigh

and I know the reason why...

Jag ropar förstås men du hör inte. Ingen hör. Det jag kan komma på att göra är att ge mig på de oformliga rankorna med sekatören. Bit för bit klipper jag mig loss. På marken framför mig ett plockepinn av böljande kvistar och en mycket ynklig liten växt som jag förpassar till gaveln på den andra sidan huset.

– Reading time! Kommer du? ropar du när jag står i grovköket och skrubbar händerna.

Tankspritt fattar jag tag om rakkniven, börjar jonglera den mellan fingrarna. .

– Nej, inte idag. Du får klara dig själv.

(Utmaning: “klätterväxt”)

1973

”Alla kommer alltid att behöva gummistövlar”, tänkte den gamla finskan knipslugt, gav sonsonen i Sverige femtio Nokiaaktier i tioårspresent.

(Utmaning: ”investering”)

Det hände nu i kväll, sådär kvart i åtta

– Men ord står ju mot ord, säger jag trubbigt, gällt.

Jag har sett handgemänget mellan de två kvinnorna när jag kommit släntrande upp mot porten. Häggens blommor dalar redan, snöar återhållet mot deras blonda huvuden. Det är ett slagsmål som är svårt att tyda. Det såg ut som om de gick samman i frid och ro nedför backen från porten, sen blixtvände de och började slåss och dra i varandra.

– Snälla hjälp mig, ropar den ena, den som är äldre, till mig när jag kommer närmare.

Hon ser hysterisk ut, svinrygg i upplösning, läppstiftsblaffa. Den andra säger lugnt, överrtalande:

– Men mamma, du gör illa mig!

– Hon är sjuk och måste tillbaka in, säger den upplösta och den andra lirkar:

– Sluta nu, mamma, sluta.

Den uppjagade skriker åter till mig att jag ska hjälpa henne. Jag frågar med vad. Fortfarande har jag inte kunnat läsa situationen.

– Min dotter har druckit för mycket alkohol och får inte åka tillbaka till sina barn. Hon måste stanna här hos mig. Se, det ligger en tom ölburk i kassen!

Den yngre hänger med huvudet, säger:
– Det är inte så. Det är inte så.

Jag uppmanas åter att hjälpa till. Jag känner mig som en val som hamnat i sanden. Det är då jag säger det:

– Men ord står ju mot ord.

Jag tittar uppmuntrande på den yngre kvinnan som inte säger någonting. Kränkningen att inte omedelbart bli åtlydd får den äldre att se rent vansinnig ut. Hon skriker något åt mig samtidigt som hon rycker och drar i dotterns spensliga kropp. Så kommer ytterligare en kvinna och mamman ropar:

– Kan du hjälpa mig då, om man nu inte blir trodd här?

Stumt håller den nyanlända upp porten och hjälper till att bända loss dotterns fingrar. Det går på mindre än en minut, så fortsätter brottningsmatchen inne i foajén.

– Jag tror faktiskt att det var sant, säger kvinnan till mig när vi tillsammans rundar husets gavel.

Jag är tyst.

– Jag har sett dem tidigare. Jag tror att det var sant.

Mina händer darrar.

– Ja, jag går i alla fall in genom den andra porten, säger jag och ruskar på mig.

– Det finns mycket som man inte vill se och inte vara med om, särskilt om det är barn inblandade, säger den andra liksom uppfordrande.

Jag bryr mig inte om att få sista ordet. Det gamla, som jag skulle ha sagt för femton år sen, du vet: ”Jag är inte rädd för att se och vara med om men vad som skrämde mig var att jag inte kunde tolka situationen och tvångsåtgärder är bland det sista... för jag har faktiskt erfarenhet...” Ja. Du vet. För femton år sen skulle jag väl ha bett dem sätta sig ner båda två på marken och haft ett litet ickevåldsligt seminarium där vi kommit fram till exakt vad som hänt och hur vi kunnat lösa situationen. Nu gick jag bara in i huset genom en annan port.

(Utmaning: ”hjärtskärande”)

Lille Tisseltott

Den lille Tisseltott var vimsig och spelades många spratt. De handlade om färger, om språk och ditt och datt. Nu blev han lämnad ensam i gårdens mörka hörn. Hans vingpennor var brustna för de hade fått en törn. Han kraxade så ensamt och han blödde i sin själ. Då mindes han sin mammas ord, de ville honom väl: ”Min älskling, lille Tisseltott, du är så svart och vit. Andra fåglar hackar på dig, kallar dig för 'skit'. Du ska alltid kraxa men det är inte fult. Bre ut din dräkt och skåda hur den sprakar blått och grönt. Inte rosa eller rött eller umbra eller gult... Men var stolt: att se en skata lyfta – inget är så skönt.”

Han kunde inte lyfta. Var därtill alltför trött. Men han putsa' sina fjädrar och såg nåt väldigt sött. I allt det svart-och-vita metallicblått var gömt. Ja, fjädrarnas skimmergröna... han hade sett men glömt. I glädje flaxade han till och alla fåglar såg på Tisseltott som skapade en tjusig blå-grön våg.

Sen den dagen har vår Tisseltott alla kamrater som han vill men han tar inte framsträckt klo och bjuder inte till. Han nobbar alla mobbare och den som är för stark. I stället går han fram till mörka hörn i varje enslig park. Där hittar han de skator som andra brutit ner. Han samlar dem och visar fjädrarna, och så blir de fler.

Sen dess de drar från björk till björk och skriar ut sin tro: att alla har en rätt till liv och rätt till rufsigt bo. Det låter kanske retsamt när de kraxar på sådär, ty så är det med förtryckta: liknar herrarna som bär. När de dyker mot en pilfink eller snor en stares kvist är det hämnd för gångna tider, ja det är sant och visst.

(Utmaning: ”Färgsprakande”)

I stället för käpp

Jag tyr mig till dem som har något att lära mig, det vill säga till hela befolkningen. (Nej, det är inte falsk ödmjukhet, det är ett mått på min exceptionella läraktighet.) Sedan applicerar jag det jag lärt på nya situationer, i nya miljöer, och blir förklarad ett geni. Då säger jag: ”Detta lärde jag av min kusin” eller ”i min stam gör vi såhär”. (Jag vet inte ens namnet på min stam.) Ära blir större när den sprids på många huvuden. Så går jag med ryggen rak i en nebulosa av ära och får ständigt lära mig nya ting. Jag vidgar, vidgar.

Man kan göra så mycket med sina timmar. Det är delvis ett val man har. Mina fria stunder använder jag till att tjäna mänskligheten. (Inte av godhet, nej nej, utan för att tillfredsställa mig själv.) Det gör att jag går till brädden fylld och alltså skrider gravitetiskt. De som ser det utifrån kallar det för värdighet. För mig, som ser insidan, är det bara stolthet. Jag borde ha en spatserkäpp att svänga litet med men käpparna har gått ur modet. Det är svårt att uttrycka värdigheten utan att yppa stoltheten om man inte har en spatserkäpp. (Vissla kan jag förstås knappast göra.) Som kompromiss knäpper jag händerna på ryggen.

(Utmaning: ”värdighet”)

Från en svävande belägenhet

Ibland ser jag för mig dig, Steve, som lekfullt vidrör navelsträngen från din svävande belägenhet innanför din hinna, eller dig, Julia, hur du tillbringar hela tiden i det ljusröda rummet i nästan anspänd fosterställning. Vi sitter i en liten ring på golvet och jag tittar på er, en efter en. Du, Charlie, du föddes att kämpa. Du föddes säkert med din navelsträng i två trånga öglor kring din hals. Tänk, denna första tid i stoisk ensamhet, så atypisk om man jämför med resten av livet, vi har den alla gemensam! Nu säger Steve att jag är borta. Tre gånger får han säga det innan jag kommer upp till tankens yta, till gemenskapen med er. ”What are you thinking of, Veronica?” Jag stålsätter mig inte, utan svarar: ”I'm thinking about what you did with your umbilical cords”.

Tre generade anglosaxer i en ring gör allt för att låtsas om ingenting. Milt men medvetet trycks jag ner igen mot ensamheten i tankens djup för att hämtas upp någon gång senare, när mina associationer är mer rumsrena. Det är blött där jag är, och varmt, och jag svävar.

(Utmaning: ”navelsträng”)

Ett jobb att göra

Jag ernådde viss erkänsla genom att frambringa erkännanden. Till min hjälp hade jag ett klumpigt träverktyg med spetsar och ett trasigt bälte. Inga märkvärdigheter men ärren syntes inte, särskilt inte på fotsulorna. Det här var på den gamla goda tiden. Ett paradis för press och förnedring. Nu finns det civiliserade regler för hur man får behandla människor. Men den goda tiden går att återskapa. Säg att du har en gammal flottbas i en vik någonstans dit den egna jurisdiktionen inte sträcker sig... Men vad har det med mig att göra? Ingenting. Ingenting. Annat än detta: jag ska alltid säga, liksom vännerna i den där viken, att jag bara följde order. Det var ett jobb att göra. Sen gick jag hem och klappade om mina barn, läste läxorna med dem och stoppade dem i säng. Jag fick dem omedelbart att sova.

(Utmaning: ”Erkännande”)

Citat

"O, beröring! För oss som tror på Hud..."
ROBERT BROBERG

(Utmaning: "Beröring")