Säckvävstomhet

Siri köper aldrig rätt. Om alla andra har Ikeas coola anslagstavla i kork, är det en självklarhet att Siris mamma hittar den i säckväv för sjuttinie och nitti i stället för nittinie och nitti.

– De är ju så gott som exakt lika, säger mamma, redan upprörd.

Exasperated heter det på engelska. Siri är mer exasperated, hon, men det kan man inte visa för mamma, för mamma, bara mamma, får ha känslor.

– Det är i samma storleksordning, säger Siri liksom glatt. Priset, menar jag.

Hon har redan förlorat.

– Storleksordningar byggde aldrig någon familjeekonomi, säger mamma och lägger anslagstavlan på vagnen.

Siri tänker på det misslyckade Ikeabesöket när hon tittar på den misslyckade säckvävstavlan i sitt misslyckade tonårsrum. Sen går hon vidare till att tänka på vad hon ska sätta upp på anslagstavlan. Det är kanske det mest misslyckade av allt. Hon har inga idoler, förutom någon mossig finlandssvensk modernist till poet som hon inte står för. Hon har inga bilder, utom av de äldre brorsornas barn. Hon har ingen humor, tycker hon. Hon har inget liv. Ändå lever hon. Misslyckat, men hon lever. Beslutsamt tar hon fram ett kort hon fick på kyrkans nyårsläger i fjällen. Mina problem är inga problem för Gud – de är möjligheter. Fint, tyckte hon då. Käckfalskt, tycker hon nu. Nå, hon har i alla fall utvecklats på fyra månader. Osäkert i vilken riktning, tänker hon, men hon har utvecklats. Hon river kortet till smulor. Nu har hon ingenting att sätta upp på sin efterlängtade men misslyckade anslagstavla. Det är ett problem. Hon ser på den dassiga säckvävens tomhet och kan faktiskt inte låta bli att se en möjlighet. Hennes anslagstavla är ärlig och det ska den fortsätta vara. Hon ska hitta grejer att sätta upp och hon ska inte snegla på andra. Hon ska sätta upp det hon tycker är bra och viktigt och kul och vackert, precis som hon har tänkt, men nu, just nu, har hon inget. Det står hon för.

(Utmaning: ”Problem”)