Hos Markus

Jag hade inte varit hos Markus många timmar förrän jag förstod att stället hade potential. Stor potential. Han hade tagit mig på en runda på älven med skotern, vi hade hängt upp fångstlinorna på krokar på den bakre verandan och satt nu i det ombonade köket och spelade kille. Hans yngre bror var också med. I köket fanns en reda, i och för sig i gulnad plast och full med gamla tipskuponger och skrapade trisslotter men en reda lika fullt. Jag gillar redor. En reda är en uppsättning utdragbara små specerilådor som fästs med skruvar under ett köksskåp och gör att man inte behöver ha miljoner burkar på köksbänken.

Det var inte redan jag hade sett först. Det var förstås älven. Och lägdan ner mot den. Men redan var en sorts prick över ett slags i, i som i intresse. Jag försökte få tag på Markus fot med min men köksbordet var för stort. Helt OK. Ingen panik. Jag tittade på brodern, Måns, men han verkade litet störd. Satt och hoppade på stolen. Jag beslöt mig för att koncentrera mig på korten. Markus satte fram en kaffekanna direkt på perstorpsplattan, där den tydligen brukade stå, att döma av de bruna ringarna. Det var bruna ringar också i min kaffekopp. Hemmet var fint men det behövde en kvinnlig touche. Jag kisade mot Markus.

– Du borde ha ett Bed and Breakfast, föreslog jag medan jag delade nästa giv. Sidoinkomst...

– Vem vill bo bland det här skräpet? avbröt Måns.

Jag tittade strängt på honom.

– Man kan röja litet här och där. Gästerna behöver inte vara överallt.

Han hoppade vidare och slog paradiddlar mot bordet. Lekte han helt enkelt att han spelade trummor?

– Och så är det fattiglapparna, la han till ganska rytmiskt.

– Asbestplattorna, sa jag.

– Ingen vill bo i ett hus med asbest.

– Men det är enkelt! Fram i maj kan vi gräva en stor grop... började Markus.

– Det är förbjudet, sa Måns.

Han måste ha blåmärken på sittbenen om han höll på och hoppade sådär jämt. Men det hade ju inte jag med att göra. Markus himlade mot mig. Jag himlade tacksamt tillbaka.

– Vem ser något här? sa Markus och slog ut med armarna.

I fantasin inneslöts jag i den där stora famnen. Han luktade riktigt, som karlarna gjorde när jag var liten, svett och mer svett och lite eld och lite tjära och ingångna kläder och mer svett. Och nu fick våra raggsocksbeklädda fötter tag på varandra. Måns satt med killen kvar och åkte ut. Markus log med hälsosamt gula tänder. Kanske inte min lilla Nissan Micra skulle starta. Den kunde visa sig oberäknelig ibland.

(Bildpuff idag. Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ )