Ovetbar

Även om människan är ovetbar. (Fjärde meningen på sidan 199 i Fadern, sonen och den heliga motorcykeln av Sven Lindqvist)

Mitt i natten skriver du, vita bokstäver mot blått i telefonen: ”Du är bäst”. Jag vaknar till tillräckligt för att svara: ”Nej, det är du.” För jag har tänkt på dig flera gånger under dagen, tänkt tillbaka på firandet i onsdags, hur jag var lycklig över att vara med dig och stolt: din lätthet och din självklarhet, din absoluta närvaro bland alla människor, hur alla blev vänner genom ditt och Mohameds värdskap.

Vi har känt varandra sedan du var tolv. Jag kan dig, vet hur du funkar och tänker – åtminstone vet jag precis när du förklarat. Närmare vill jag inte komma. Närmare luktar hjulspår och ordlös rutin. Du är min bästa vän. Det är en position du delar med ett par stycken. Om vänskap är en religion är jag en liten prästinna. Du kan mig, så väl att jag hajar till ibland. ”Du blir ju så flummig när du är chockad”. Ja, just ja. Det vet ju du. Visste jag det?

Det är det här, det som du är. Våra evighetsfikan. Innerlighet utan sentimentalitet, fullständig ärlighet. Samtalet som laboratorium. Inget ältande. Du har lärt dig av dina systrar att erbjuda lösningar på problem som kommer upp. Men mest är det det här, det som du är. Intelligens som blixtrar, som norrsken på en stilla himmel.

Jag vördar dig som vän, vördar dig som jag vill vörda varje människa men misslyckas. Kanske det är därför som vänskapen är viktigast på jorden – för att vi ska förstå människans storhet? För att vi ska förmå att dra analogislut. Om hon är så fantastisk måste ju också han och han vara det. Men tills jag förstår det har jag rätt: det är du som är bäst.

(Utmaning: ”Välj en bok. Slå upp valfri sida i slutet av boken. Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan. ”)