Min
moster Birgit var bara två och ett halvt år äldre än jag men stor
som solen och någon att göra sig märkvärdig över i skolan. ”Jag
är äldsta dotter till min mormors äldsta dotter Hillevi och min
mammas syster Birgit är en riktig sladdis”, förklarade jag
villigt och förnumstigt när mina små kamrater undrade hur vi kunde
vara som systrar. Och det var vi. Mormor sydde oss likadana kläder,
jag minns särskilt ett par klänningar i vitt, orange och gult med
veckade volanger och ett par helklockade kjolar med
prästkragsmönster. I dessa ljuvligheter paraderade vi på de
otaliga familjehögtiderna men bytte förståndigt nog om till slacks
och pullover när vi skulle ut och leka. Vi lekte lekar som började
vilt men oftast slutade med att moster Birgit – jag kallade henne
alltid ”moster” – slog sig ned för att berätta en romantisk
historia eller be mig gissa en gåta. Jag förstår nu att hon ofta
tagit sina berättelser och knep och knåp någonstans ifrån men då
trodde jag blint på att hon hittat på allt själv, tills hon kom
med den svåraste gåtan:
– Titta
här, Inga-Lill, sa hon en eftermiddag när vi satt i hennes koja på
mormors altan. Hon tog fram en skrivbok, där hon präntade med sin
underbara, upprättstående stil:
Vem
har lagt de djupa vecken i hans panna?
Det
är livet som så tungt lagt sig uppå honom.
– Nu
ska du läsa det så att du får det att rimma!
Triumferande
slängde hon skrivboken i knäet på mig och jag grep den ivrigt men
hur jag försökte så kunde jag inte få det att rimma. Ivern gav
plats åt ilska, så kom förtvivlan och förnedringen och med den
tårarna. Men hon hjälpte mig ändå inte. Jag fick vänta ända
till kvällningen, och då kom hjälpen från oförmodat håll. Jag
var så modstulen och olik mig när mamma skulle bädda ner mig i en
av morfars och mormors lustiga gästsängar, som fälldes ner från
väggen, att hon fick ur mig hela historien.
– Å,
den där gamla gåtan! utbrast hon och la sig bredvid mig. Tänk
såhär: läs ut skiljetecknen också!
Först
måste jag ta ett ögonblick att smälta hennes reaktion. ”Gamla
gåtan”? Hade inte Berit hittat på den själv? Mamma låg och
smekte mig med pekfingret i pannan, rakt över min vertikala lilla
fåra vid näsroten. Det lugnade alltid. ”Läs ut skiljetecknen!”
”Läs ut skiljetecknen!” Jag plockade upp skrivboken från
golvet, och förde för tusende gången pekfingret över den nu
ganska solkiga anilinskriften... och kom på det.
Jag
minns den tillfredsställelsen. Men jag minns också hur denna episod
var en av de där hållpunkterna vid vilka barndomen ryckvis tar
slut. Aldrig mer kunde jag klä mig i moster Birgits ord, i trygg
förvissning om att de var hennes egna, och därför var aldrig
moster Birgit riktigt lika stor längre. Hon fortsatte förstås att
vara större än jag, aldrig kom jag ifatt, men hon var inte längre
jämförbar med himlakroppar. Och vem är det, reflekterar jag nu,
över femtio år senare. Är inte allt vi berättar i någon mån
lånat, återanvänt, kanske rentav stulet?
Vem
har lagt de djupa vecken i hans panna frågetecken
Det
är livet som så tungt lagt sig uppå honom punkt
(Utmaning:
”Fåra”)
Gripande sorglig historia. Vill skriva mer av fina ord men det går inte. En historia som kommer att följa med mig länge. Mycket bra skrivet /kram
SvaraRaderaBra! En text som rymmer så mycket.
SvaraRadera