Morfars memoarer

Mina första 30 levnadsår, av far Hjalmar är en handskriven lunta, fast inte bunden, utan inrymd i en vanlig skolpärm. Den är skriven av min morfar, Hjalmar Dahl, som föddes 1894 i Pite-Lillträsk. Han skrev den när han var sjuttio år. Då hade han varit pensionär ett tag och hunnit bygga sin modell av den båt i vilken han for till Amerika, åka runt bland sina bekanta och barn med familjer på Vespa samt reflektera litet över sitt liv. Han var ju, som det står i memoarpärmen, ”inte en skribent men väl en tanke-bent”. Att skriva om sitt liv var dock lustfyllt för honom men barnens ointresse och hustruns, min mormors, nedlåtenhet gjorde att det inte blev mer än en volym, med smalt utrymme åt barndomen men desto större åt äventyret Amerika.

Amerika var morfars ständiga referenspunkt. Det hus han byggde på Moråsen i Boden var format efter amerikanska ideal och hela livet höll han sig med anglicismer som ”Vad tid är det?” Han skulle också ha åkt tillbaka. Var bara hemom en sväng i början av tjugotalet men då träffade han mormor och hon skulle INTE till Nordamerikas förenta stater. Inte till Kanada heller. Han böjde sig då, som han skulle komma att få göra framgent i många saker, men hemlängtan bort lämnade honom aldrig.

Hemlängtan bort – där känner jag mig befryndad. Han kände också igen något i mig. Det finns en rund ask i metall som precis rymmer en silverdollar. Den asken och det myntet skulle jag ha, det var självklart för morfar Hjalmar.

Det förvånade nog honom inte heller att det blev min mamma som fattade intresse för hans skriverier och på sent sjuttiotal renskrev det kladdiga manuskriptet på sin gröna Halda. De unika originalfotografierna, som morfar i många fall hålslagit eller tejpat, gick inte att införliva med texten då men mamma och jag pratar ibland om att göra en ny version nu, där hela verket med illustrationer kommer med. Han skulle inte ha någon glädje av det – han dog för trettiofem år sedan. Fyra av hans barn finns kvar i livet, alla vi sju barnbarn också – ja, och barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn, men de träffade honom aldrig. Finns det vilja och håg att läsa? Eller är det så, att det är för oss själva som vi skriver våra minnesskrifter? Jag tänker skamset på mitt lilla källarförråd, halvfullt med vackra anteckningsböcker och Jopa-pärmar i rader och högar, omslutande mitt... liv. Vem vill bläddra? Min man? Näppeligen. Min bror eller min bästa vän? Pliktskyldigast och sporadiskt. Inte ens om jag hade barn... Det tror jag mig veta, eftersom jag blev hemligt tacksam över att mamma kastade allt personligt hon skrivit när hon städade ur huset efter att ha blivit änka.

Hembygdsnissarna och emigrationsforskarna kanske skulle intressera sig för morfars alster. Men mitt källararkiv? Jag som bott i lägenheten som förrådet tillhör i mer än tjugo år men som ändå inte har någon hembygd, för att jag har hemlängtan bort... Ett förståeligt tillstånd i det förra seklet men tämligen löjligt i tjugohundratalets globaliserade värld, dock ganska vanligt, än i denna dag, bland skribenter och tankebenter.

(Utmaning: ”Handskriven”)